Till min kära Andreas.

Jag skickar detta brev via Internet och bloggen/facebook, så att jag kan vara säker på att du kommer att läsa det.
Jag ber om ursäkt för metoden, men jag tänkte bara berätta vad som hänt här hemma sedan du upptäckte min dator och blev internerberoende.

Barnen mår bra, Jonathan är snart sju år gammal nu och är en begåvad och vacker pojke.
Han har börjat intressera sig för konst.
Han gjorde en familjetavla i skolan och alla personer blev mycket bra, han lyckades också med ditt bakhuvud.
Du kan vara väldigt stolt över honom.

Lilla Anna fyllde tre år i augusti. Hon är väldigt lik dig när du var i den åldern.
Hon är söt och också väldigt smart.
Hon minns fortfarande att du umgicks med oss hela hennes födelsedag. Det var en fin dag för henne, trots att det blåste och vi hade strömavbrott.

Jag mår bra.
Jag blonderade håret för ungefär ett år sedan, och upptäckte att det faktiskt är mycket roligare.
Hans... ...jag menar herr Olsson, avdelningschefen, har visat ett stort intresse för min karriär och har blivit en god vän till familjen.

Jag har upptäckt att städningen har blivit mycket enklare sedan jag insåg att du inte stördes av att bli dammsugaren, men att damningen gjorde att du nös.
Huset är också fint.


Vi målade om vardagsrummet förra året, jag är säker på att du märkt det. Jag såg till att skära hål i skyddsplasten så att du inte skulle störas.

Ja, min kära, jag måste tyvärr sluta nu.
Hans, eh, herr Olsson har bjudit oss på skidresa och jag måste packa.
Jag har anställt en husa som kommer att ha hand om huset medan vi är borta.
Hon kommer att städa, fylla på din kaffekopp och servera dina måltider vid skrivbordet, precis som du vill ha det.

Jag hoppas att du och datorn kommer att ha det bra medan vi är borta. Jag, Jonathan och Anna kommer att sakna dig. Tänk på oss medan datorn startar om.

Kram, Blondiie