ÅÅÅ om du ändå vill släppa taget!
Har ju varit vaken inatt och såg filmen jag tipsade om i inlägget innan.
9.30 ringer telen igen att jag får komma för nu pratar vi timmar...
Gjorde så ont att höra pappa be farmor släppa taget.
Men likförbannat kämpar hon.
Jag har baddat hennes läppar hela dagen, hållt hennes hand, smekt hennes kind, känt kylan vandra geno hennes kropp och stelheten sätta in.
Vid 13 så vänder det igen och hon blir lite varm igen.
Men hon vill inte släppa taget.
Hon ligger och hyperventilerar med stora likmärken på kroppen, stora blåa märken som spridit sig överallt som visar att cirkulationen sviktar.
Men hon kämpar så inåt helvete.
Trots att farfar väntar på henne...
Fick ringa Peter sen som fick hämta mig så jag får ut bilen och hemnycklar innan natten och även hämta barnen.
Jag har gråtit, så att tårarna tagit slut.
Nu är jag hemma, för läget är oförändrat.
Dom kommer ringa om något händer, men JAG tyckte det kändes som hon håller ett dygn till, tyvärr kommer jag att överbevisas...
Nu skall jag svara på era kommentarer!
Ha en fin kväll!!!
Åh, gumman!
Det där gick jag igenom för tre år.Det är som du skrev om mina dagar vid mammas sida.
Känner med dig.
KRAM
Tänker på dig, vännen. Många varma kramar...
Vännen min
Jag tänker på dig.
Kramar i massor
Din vänn Anneli
Jag känner så med dig....
SV: nej den där har jag inte gjort själv..
Varm kram till dig!
Vet du vännen vi vakade över min pappa i en vecka...trodde aldrig han skulle klara att hänga i såå länge.
Vilken kamp...jag förstår såå väl vad du går igenom!
När dom väl dör så känns det som en lättnad..låter det hemskt??
Det är det inte, man är glad att det är över och dom slipper kämpa mer.
Kram vännen...snart är det över.
en styrkekram till dej och hoppas farmor somnar in så hon får komma till din farfar,
kram
Tänker på dig och din farmor!
Förlorade min mor för ett år sedan exakt,
nästan samma avslut, men utan morfin - tufft.
Medtankar & kramar!
Janne
Fy fan vad jobbigt! Jag hatar när någon dör, jag hatar döden!
Tyvärr kommer jag nog gå igenom det där snart med. Min mormor är också sjuk, och vi tror att det kan ske när som helst.
Tänker på dig. Kram!
Tänk va bra hon får det med farfar igen!!
Jag som jobbar inom äldrevården ser nog detta med döden på ett annat sätt. Jag hoppas alltid att det ska gå fort och att dom ska vara smärt o ångestfria. Jag tror att dom gamla känner döden som en befrielse.
Jobbigt att se på som anhörig kan jag tro...
Sköt om dej!
Men lilla älskade vännen.
Kan det aldrig få vara lite lugn och ro för dig och dina små.
Varken jag eller Annica var ute på bloggen i går, så vi fick en chock nu. Den andra idag för min del.
Du och jag kan ju bilda klubb vi....
Hur som helst så finns vi här som vanligt, båda två.
Skulle du efter det här känna att du behöver semseter, tveka inte att höra av dig. Här finns det en plats för er, alltid.
Stora kramar från oss
Som hon kämpar lilla farmor..........det är ju så jobbigt att se och höra.
Eller inte höra..............andetagen som gör uppehåll,man tror det var det sista och sedan den utdragna "sucken" när dom "kommer igång" igen.
Det är så jobbigt som anhörig att stå bredvid och sörja det som komma skall och samtidigt nästan "önska" att det ska ske NU. (hoppas du fattar vad jag menar och inte tar det fel)
Skickar en bamsekram till er!!
Åh vad jobbigt, ta hand om dig..
Visst är det äckligt med marten :-( blääääh rent ut sagt..
Jag vet hur det är när de kämpar in i det sista. Det var likadant med min far, han vägrade släppa taget. Men till slut så orkade han inte kämpa längre. Kramar om dig massor
