Till dig Martin

Bara för du aktiverade bloggen 5 år senare 😉
Såååå, frågan som kvarstår, bör jag börja blogga igen 😂

Hittade en medtagen katt bakom huset idag...
Har gett den 7 burkar tonfisk o en hel rå kyckling och den stackarn är fortfarande hungrig 😢
Har hört mig för i grannskapet men ingen saknar sin.... Nån som vet vems den är?

 

 Mosskaka

4 ägg
3 dl socker
3 dl mjöl
3 tsk bakpulver
2 dj kallt vatten

Vispa ägg och socker poröst. Blanda mjöl och bakpulver och rör mer i sockerblandningen. Tillsätt 2 dl KALLT vatten. Häll i en smord och bröad form med löstagbara kanter. Grädda i 175° i 45 min.

Glasyr
100 g smör
1 dl socker
1 äggula
2 tsk vaniljsocker

När kakan svalnat något blandar alla ingredienser i en kastrull.
Låt alltsammans koka upp sakta. Sjud tills det tjocknat något. Bred genast över kakan och strö över kokos

 Maffia mordet

Bloggar på denna platsen nu:

http://blondiie.se/maffiamordet-en-maffia-gata-med-blondiie-i-spetsen-208/?fb_source=pubv1

 Focaccia med oliver och rosmarin

På lördag skall jag ju ha min maffiagåta med italiensk mat.

Vad passar då bättre än Focacciabröd? Ett stort Italienskt bröd som man gräddar i långpanna och skär i bitar. Det passar utmärkt på buffébordet, men även som smörgås med gott pålägg, prova fetaost eller chevré, grönsallad och tomater!

Här kommer ett helt underbart recept på Blondiies lilla focacciabröd med oliver och rosmarin. Oliverna kan man lätt peta bort!

Det blir en stor långpanna som räcker till ungefär 20 bitar bröd!

Focacciabröd

1 pkt jäst ( 50 g )

2 dl vatten

2 dl mjölk

2 msk olivolja

1 msk honung

1 tsk salt

ca 9-10 del vetemjöl special

olivolja till pensling

20-25 hela utkärnade svarta oliver

Några kvistar rosmarin

1-2 tsk gourmetsalt ( havssalt)

Smula jästen i en bunke. Värm vatten och mjölk till 37 grader ( fingervarmt). Rör ut jästen i lite av vätskan, tillsätt sedan resten av vätskan samt olja, honung samt salt. Tillsätt mjölet lite i sänder och arbeta degen smidig. Låt den jästa övertäckt 30 - 40 minuter.

 

Ta upp degen på mjölat bord och knåda den smidig. Platta ut de på en bakpappersklädd långpanneplåt med mjölade händer. Låt degen jäsa övertäckt 30 minuter. Sätt ugnen på 225 grader.

 

Pensla försiktigt med lite olivolja. Tryck ner urkärnade oliver och rosmarinblad i degen. Strö över lite salt.

 

Grädda brödet i mitten av ugnen 15-20 minuter. Låt brödet svalna på ett galler innan det skärs i fyrkanter.

Brödet går UTMÄRKT att frysa!!!!

 

Hoppas ni gillar det!


 Pusselproffset!

Som jag skrev i inlägget nedanför är jag tillbaka och jag är även smart enligt inlägget!!!!
För att demonstrera min smartert så skall jag bevisa det!
Ni kommer bli såååå stolta över att ni känner en pusselmaster!!!!
Så jag ber er!
Starta INTE en Blondiies pusselfanclub på Facebook....

Jag har alltså köpt mig ett pussel.
Bamse blev det!
Tänkte att familjen behövde lite underhållning att göra gemensamt, så vad är bättre än ett pussel.
Tänkte att jag köper ett lite svårare nu från början så vi har att göra några dagar...
Köpte ett stort pussel, 3-6 år skulle det ta att lägga...
Så igår la jag barnen...
Och började sortera ut kantbitar och sånt man alltid gör först...
Shit, jag vart fast och satt uppe till 5 imorse... Började vid 8-snåret dvs 9 timmar...
Döm om min förvånad när jag inser att WOOOOW, jag har bara 3 bitar kvar!!!!
Jag lyckades alltså nästan lägga pusslet på 9 timmar!
Erkänn ni är imponerade...
Bara de sista tre pusselbitarna som är så jäkla svåra...
Men jag lovar er..
Ikväll är dom lagda!
Bild bevis:

Äkta bevis att det är hela 20 bitar och tar 3-6 år att lägga!!!




Här är dom sista tre bitarna som behövs för att göra pusslet komplett



Ikväll löser jag det!!!


Kort på stolta mig....Made by the prooooo


 Dagens Emelie...

Den sladden som går i mitt rum! Den går till mammas dator! Den får man inte dra loss för då kan mamma inte titta på facebook! Det vore ju hemskt!!!!

 Varför jag inte tränar idag Måndag:


Jag hinner inte, har verkligen inte tid, måste viktigt i exakt just detta nu tvätta utemönblerna rena från alger och döda fågelrester, diska den brända grötkastrullen, ringa till försäkringskassan och stå i telefonkö och bli bortkopplad efter en halvtimme tre gånger i rad. Bada katterna och skura bort kattsandsklumpar och andra oidentifierade fläckar i pälsen på dom samt lyssna uppmärksamt och igenkännande när Emelie spelar blockflöjt, tut, TUUT tuti TÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖT!!!!

 Emelie 6 år


Dagen idag är en märklig dag den är din, Emelie!

Gårdagen föll ur dina händer Den kan inte få mer innehåll än du redan gett den

Morgondagen vet du ingenting om men dagen idag den har du använd dig av det

Idag kan du glädja någon

Idag kan du hjälpa någon annan

Dagen idag är en märklig dag den är din

Jag önskar dig inte guld mitt barn ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig vänner i ett rikligt mått och vänner att lita på.


Mamma älskar dig lilla hjärtat!!! Min alldeles egna lilla pippi!

 


Känns lite vemodigt, men ändå spännande! Igår var sista natten som Emelie är 5 år, sista natten någonsin jag har en femåring.

Idag  har jag en sexåringåring! Svårt att förstå. Inte klokt vad tiden går!!!
Sista kvällen som 3-åring!
Sista natten som 1-åring
Sista natten som tvååring=)


För sex år sen hade jag jag fått reda på att man var tvungen att sätta igång mig pga havandeskapsförgiftning. Jag var skitdålig och hade åkt in och ut på sjukhus den senaste månaden. Nära 40 kilo gick jag upp, jag gick på kryckor sista 4 månaderna, jag hade ingen känsel i mina händer pga karpaltunnelsyndrom. Jag var fet, ful och svullen och mådde skit. Mina bästa vänner var mina kryckor och mitt älskade foglossningsbälte som jag bara tog av vid toalettbesök. Att vända sig från sida till sida i sängen tog över 40 minuter för värre smärta har jag inte varit med om. Det kändes varje rörelse som någon stod med ett spett och bände isär mitt bäcken och det knakade lika mycket. Inte ens elstötar hjälpte, eller bältet eller kryckorna heller för den delen.
Den 1 november fick jag återigen göra ett akut sjukhus besök då blodtrycket hade skenat kopiöst, jag såg nästan inte för det var fläckar som flimrade över ögonen och jag hade sån huvudvärk att jag seriöst trodde jag var döende. Normalt har jag 110/60 men sen någon månad hade trycket ökat ganska rejält och då låg mitt tryck på 180/150 vilket var alarmerande för mig då.
Jag är så stickrädd att det inte gick att sticka mig för att få prover men man talade om att det kunde vara farligt och att bebisen i magen ändå såg ut att må bra men började bli trött och det var därför hon inte kom ut. Alex var nästan en månad för tidig och jag hade förvärkar i näsan 2 månader med Emelie. Eller nja när jag var i 5:e månaden åkte jag in för stora blödningar och massa värkar och fick sån stopp medicin och order att ta det väldigt lungt annars skulle jag bli sängliggande.
Jag tyckte det var så jäkla jobbigt att inte känna min egna kropp, att hela tiden tro att NUU kommer det igång, men nää, men det visde ju sig bero på att Emelie var för trött... Iaf.
1 november åkte jag in igen då hjärtljuden sjönk drastiskt och barnmorskan hade fått slå på magen för att få igång att höra henne. Först lät hon inte men man började buffra och slå på mig och då kom hon igång om jag la mig på sidan. Blev akut hänvisad till antenatal där jag varit så många gånger senaste tiden. Kom in med en värk i magen att NU jävlar går det fel! Nu mister jag mitt barn! Kom in fort på rum där man kopplade CTG och buffrade med henne. Samtidigt gjode man ultraljud för att se hur hon reagerade. Emellie reagerade på stress men var jätteslö och då sa dom att hon orkade helt enkelt inte med en förlossning just då för hon var så trött och därför satte inte mina värkar igång. Trots allt mådde hon ganska fint.
Jag har alltid känt att jag vill ha en överraskning när bebisen föds, vad man fått, men jag vart så jäkla rädd att jag skulle förlora bebisen och att jag aldrig sett bebisen som annat än DET, jag VILLE åtminstone att jag skulle kopplat bebisen som HENNE eller HONOM så att jag bundit och knutit an och kallat vid namn om nu något skulle gå fel, att jag frågade vad det var och läkaren sa "jag förstår du vill veta, och i magen har du en liten söt flicka!" Tårarna började rinna nerför min kind där jag låg ensam och jag smekte magen samtidigt som jag satte mig upp och tog på monitorn över henne. Då bestämde jag att detta var min prinsessa, min lilla Emelie och hon och jag skulle fanimej klara detta!!! Ut genom dörren där jag ringde Emelies pappa som bodde i Gävle för att tala om att han skulle få en dotter.
På vägen hem trillade tårarna som fasiken av lycka, men rädsla. Gick från Östra sjukhuset till Mamma för att hämta Alex, det är gångavstånd och medans jag tittade upp emot skyn föll dom första flingona magiskt över mig. Jag stannade upp, tittade upp, log och räckte ut tungan och smakade på snön.
Tre gånger till åkte jag in för kontroll så att hon verkligen mådde bra. Nu i efterhand förstår jag inte varför, dom ville sätta igång mig, men sa att om jag kom in varannan dag kunde man vänta max en vecka och se vart blodtrycket tog vägen, men sen var dom tvugna att sätta igång. Emelie var beräknad till 6 nov, men dom lät mig vänta OM det skulle komma igång av sig själv, eftersom att man såg det var bäst för Emelie att det började när hon orkade.
Var på nya kontroller 2, 4 och 6 november och den 6e, talade man om att nu väntar vi inte längre. Vi skriver in dig och imorgon klockan 8.00 kommer du in hit och börja fasta redan nu. Det var eftermiddag och dom tyckte det var lite sent att börja redan nu och jag ville hem till min son och få lämna han hos mormor i lugn och ro. På natten fick jag värkar och slemproppen gick, vilket jag aldrig märkte med Alex så jag grät som ett barn på toa när det kom ut massa slemmigt blod, vart såå orlig för min prinsessa, 8.00 installerade vi oss på SpecialBB eftersom att jag skrivit papper på att man inte i något tillstånd fick sticka mig, ens i livsuppehållande syfte. På avdelningen fanns akut operationsrum om något skulle gå fel så dom kunde söva mig isf. Min fobi är än i dag starkare än livet...
Vi fick ett rum och fick träffa en läkare som sa att jag skulle fortsätta vara på diet. Inte ens dricka fick jag... Jag kopplades till sån CTG och man såg att jag var öppen 1.5 cm Man skulle ta vattnet och se om värkarna kom igång annars skulle man söva mig på mask för att sätta kanyl med värkstimulerande dropp. Men iom att Alex föddes för tidigt och det gick så jäkla snabbt ville man nu prova om det kom igång av sig själv, vilket det visade sig göra med dunder och brak
9.40 exakt tog man vattnet och SPLOCH vad det sprutade och rann. Fick blöja och kände mig såå äcklig och tramsig.. Gick in på toa nästan direkt eftersom det rann konstant så ville jag typ "kissa" ut det.. Sitter där å känner "vafan, jag börjar få värkar???!!!" Ropar på en sköterska å säger "´Är detta normalt eller, skall det gå så här fort?" Näää , lite längre brukar det allt ta.
9.50 går jag in i ett varmt bad och Emelies fosterljud låg på 138 i minuten då =) 10.15 har jag redan värkar var 3-4 minut så det gick fort att få igång mig iaf... 10.50 är jag redan öppen 6 cm och huvudet stod precis i början att vilja komma ner. Å nu går det undan som fan! 11.00 säger jag till barnmorskan att nu jävlar börjar det trycka och dom säger att det är omöjligt att jag öppnat mig 4 cm på så kort tid. Jag hänvisar till att det fan gick fort upp till 6 cm.... Hon böjjer sig ner i vattnet och känner och inser att jag är fullt öppen, ber Emelies pappa ringa på klockan och sen jävlar går det fort. In i rummet kommer en förlossningssäng och man talar om att jag måste upp ur badet nu annars föder jag i vattnet som man inte får längre. Jag har ont och klarar inte så jag lyfts upp, hahaha, 100 kilo *asg* 11.04 lyfts jag upp ur vattnet och man SPRINGER i korridoren med mig i sängen som har sååå ont. Jag får min älskade lustgas igen och man börjar förbereda förlossningen. Jag vrålar att HON KOMMER NU!!!! Får svaret nej lilla vän det kommer ta en stund, jag tittar på Emelies pappa bedjande som lyfter filten och säger huvudet är ute.... Barnmorskan skiter i handskar och paket hon håller på att förbereda för förlossningen och kommer precis fram när Hon glider ut. Inga handskar hann hon ta på heller, fast jag skulle behandlas som HIV-smittad iom dom inte hade blodprov. Man behandlar ALLA som man inte har blodprov som smittade. Det fanns inte ens en syster på rummet, så fort gick det och som seden säger fick hon bjuda på tårta som man tvingas göra om man inte hinner få på handskar innan bebisen föds =)
Ut tittade iaf lilla Emelie 11.08, 3430 kg och 49 cm lång=) Och väldigt vacker=) Fast hon var full med fosterfett och jag vart sååå äcklad när barnmorsan frågade om hon fick ta lite från henne å smeta in som handcreme för tydligen gör det underverk LOL Men som sagt 91 min tog det allt som allt, jag är fan född att föda=)
Efteråt var en pina och jag minns att det gjorde MKT ondare än att föda. Mamma ringde jag när hon var ung 30 sekunder och hon hörde Emelie gny till. En otroligt belastande graviditet som turligtvis slutade bra! Här är hon 3 timmar gammal, hittar inte dom när hon är nyfödd:
På sin ettårsdag;
På sin tvåårsdag:


På sin 3 års dag:

Jag älskar dig så otroligt mycket, Min älskade lilla Emelie! Mamma kommer ALLTID att finnas för dig!


 Blondiie och Ida på Spa

Kroppen är vårt tempel. Det är den som bär oss genom livet och den blir granskad, bedömd och förhoppningsvis penetrerad någon gång då och då. Det kan vara svårt att veta hur andra uppfattar din kropp, du kan ha en självbild som inte alls överensstämmer med verkligheten.

Ett tips för att få en sann vild av sin kropp är att ställa sig helt naken framför en väninna. Stå tyst och acceptera hennes bedömning. Lita på att en god väninna säger sanningen.

Som alla vet var jag och Ida på Arken Spa i fredags för en heldag i lyx med våra lyxförpackningar till kroppar! Vi hade Spa i flera timmar, en gudomlig lunch och helkroppsmassage.

Ändå var vi lite nyfikna på det här med våra tempel. Vi ville helt enkelt få höra sanningen. Därför gjorde vi denna övning.
Stå så där stilla och bli granskade. Ja, det kanske såg lite konstigt ut där vi stod i omklädningsrummen, men OJ, vad vi lärde oss mycket at denna övning.

Jag lärde mig t.ex. att jag inte alls kommit i form efter graviditeten och att min ryggrad är så sned att omgivningen lätt blir yr av att titta på den.
Eftersom att vi hade så svårt att komma överens om vem som hade den bästa kroppen, valde vi att besöka en naprapat för att få ett professionellt utlåtande. Vi bokade därför in oss hos naprapaten på Arken Spa. Vi blev tilldelade den erfarne naprapaten… Eh, låt oss kalla han Mr, Naprapat för att inte undanröja hans identitet.

Inne i behandlingsrummet såg vi oss omkring. Härliga tapeter, levande ljus, förtrollande musik och annat som gav oss lugn och tankfullhet.
Väggarna var fyllda med diplom som Mr naprapat tilldelats genom åren.
Funderingarna gick hit och dit.
En bild på en mycket sned rygg syns på ena väggen, ”Jaha, du har redan varit här en gång” sa Ida och sprack upp i ett uppriktigt leende…
Så öppnades dörren.

Framför oss stod Mr naprapat, livscoachen, och hälsogurun. Han var brunbränd och utvilad efter en veckas semester i Turkiet.
Ida gav ifrån sig ett kvidande ljud: på vänstra ringfingret lös nämligen en vit rand, vilket bara kunde betyda en sak, Mr naprapat var sedan en kort tid tillbaka en ensam sökande man i sina bästa år.

”Välkomna!” Han sträckte fram handen och jag skyndade mig att ta ett fast grepp. Handslaget var bestämt men ändå så ömt, omhändertagande på något sätt. Under hälsningscermonin såg han oss rakt i ögonen med lugn och en vacker klar blick! Jag tyckte mig ana en smaragdgrön nyans, lekfullt blandat med indigo. Ida hävdar bestämt än idag att färgen helt klart var himmelsblå. Vi kunde iaf enas om att näsan var rak och majestätiskt och tronade i ett maskulint och väderbitet ansikte.

Skall vi sätta igång sa han och log stressat, men absolut kärleksfullt emot oss med sin elfenbensvita tandrad som trädde fram. Ida la märke till hans ljusrosa tandkött som tyder p ett sunt leverne.
Ida log hjärtligt tillbaka men ångrade sig snabbt då hon plötsligt mindes sitt eget, ständigt blödande tandkött.

Mr Naprapat la försiktigt ut ett vackert lakan på den läderbeklädda massagebänken och vi fick se han i profil. Käkpartiet var kraftigt och välutvecklat och satt som gjutet på den ådriga tjurnacken.
Jag gjorde en snabb beräkning av axelbredden: ca80 cm från vingspets till vingspets men Ida hävdar än i dag att det definitivt var 90 cm.

När han sen vände sig emot oss såg vi bringan. Som ett landskap bredde den sig ut framför oss. Et stenhårt landskap där vi bägge ville vandra!
Midjan förberedde oss för det kommande höftpartiet som utstrålade viljestyrka, glädje, och målmedvetenhet, som vore nått som guden Apollo skapat…
Dom vita bomullsbyxorna gjorde ett tappert försök att dölja den uppkäftiga utbuktningen i mittpartiet. Musklerna på de svulstiga låren ville inte sluta spela för oss.
En melodi med tydliga basgångar som kommer att vibrera för oss i all framtid. Fötterna var stora. Väldigt stora… Ja och ni vet ju alla vad som sägs om stora fötter?

”Jaha, då så. Ni ville alltså undersöka era kroppar, om jag förstått det hela rätt? Skall vi börja med dig då Blondie?”
Jag hoppade snabbt upp på britsen och gjorde mig redo att undersökas. Ida tog självklart tillfället i akt att fråga naprapaten om det verkligen är fysiologiskt möjligt att ha så små bröst som jag hade. Hon tolkade ju självklart hans tystnad som ett nej.

Mr naprapat jobbade sig vant och koncentrerat kota för kota igenom min ryggrad.
”Det ser fint ut det här. Det enda jag kan se är en minimal förskjutning av L5 och S1. Känner du något i ländryggen?”
Jag hajade till! Var detta en invit?
Ida gör sig påmind genom att luta sig fram i hans synfält och le lite gulligt, men ångrar sig genast då hon återinge minns sitt blödande tandkött. En lång tystnad följer. Det enda man hör är Idas otåliga andning.

”Du kan ta och hoppa ner nu så är det Idas tur” sa Mr Naprapat och började flacka med blicken. Det fanns något vackert och sårbart i blicken.

”Jag är skadad” sa Ida och började nynna på Mauro Scoccos passande låt ”Så ta det varsamt, ta det försiktigt för det är mitt hjärta du håller i din hand…” även lite wailande toner…

Mr Naprapat tittade på oss och sa med bestämd röst: ”Detta är en professionell mottagning, jag kan inte arbeta under dessa omständigheter!”

Jag och Ida bytte snabbt menande blickar med varandra och sa i kör: ”Det är helt ok, vi kan arbeta hos dig nästa gång om det underlättar?”
Mr Naprapat stönade till och sprang hastigt ut ur rummet, förmodligen för att hämta sin privata almanacka och snabbt bestämma ett nytt datum. Minuterna började avlösa varandra och vi började frysa. Vi tog på oss kläderna och kramade om varandra. ”Det var länge sen jag var så här lycklig” sa Ida med tårfyllda ögon.

Plötsligt flyger dörren upp och Mr naprapat rusar in i rummet tillsammans med två securitasvakter och pekar på oss ”Kan ni visa de här två damerna ut?”
Marken rämnar under oss och hela vår världsbild faller samman. Vadå damer? Vad är det som händer? Backar han nu? Har känslorna blivit för starka? Besvikelsen är total. I chocktillstånd slår vi oss ner i trappan utanför Spat.
”sitt en stund och lugna ner er och var vänliga och gå härifrån sen, okej?”
Den blonda securitasvakten ger Ida en klapp på axeln innan de ger sig iväg.
Trots vårt inre kaos hinner vi konstatera att vaktens hår går i nyanserna vete, råg, och guld och hans ryggtavla är massiv, lekfull och hänförande…

Vi kom alltså inte längre med vem som hade den bästa kroppen.
Kan ju inte vara lätt att behöva välja mellan våra gudomliga tempel till kroppar, endast för att tillbedja…

Slutsats:
Lita aldrig på naprapater!!! Först berör de din längtande kropp, eggar upp dig och får dig att tro att du är unik! Allt detta för att sedan dra bort mattan under dina fötter…

 Outfit

Inför mordgåtan kan man ju inte se vanlig ut!
Alltså har operation "förvandling" startat....

Nu e frågan vilken peruk jag skall använda =)

 
Jag ser alltså utsåhär för dom som inte vet=)
 
Nu blir då frågan....
 
 
Långhårig bimbo????
 
Eller korthårig mördarpage...
 
 
 
Hur som ser jag förjävlig ut HAHAHAHAHA
Kommer dessutom komplettera med gröna ögon.
Och smink =)
 
Och nu undrar ni ju såklart....
Vem skall jag spela?
Jag säger...
Tänk Mickan i solsidan....
En jävla överklassbitch =)
 
Harriet Haraldsson
Kvällens värdinna, gift med Harry.
Harriet är egen företagare inom rekryteringsbranschen. En ”besserwisser”
som alltid vill vara ”värst” och jämför sig och alla i sin familj med
grannarna. Hon vill ha finaste bilen, finaste huset, senaste prylarna och
snyggaste märkeskläderna. Hon vill att hennes barn ska vara bäst i allt och hon
skryter alltid över hur ”fantastiska” de är.




 Inbjudningskorten KLARA

Wohooo....
Pysslat färdigt alla inbjudningskort nu =)
Har bestämt att temat kommer gå i Lila, svart å silver på denna mordgåtan.
Så självklart går korten i de färgerna...
Material köptes in på Panduro Hobby...
 
Bestämde ett lätt men stilrent och inte kluddigt kort och började klippa ut lite mallar....
 
 
Påbörjade 3 kort per omgång:
 
Det tar tid men görs av kärlek.
Skall man göra en sån här sak anser jag att förberedelser är lika viktiga som festen för att få en lyckad kväll.
Inget slarv eller halvfärdigt, då kan jag ist skicka sms.....
 
 
 
Så här blir slutresultatet...
Kanske inte värsta designen så att jag får jobb som korttillverkare.
Men helt eget gjort och egen design och massa kärlek på ALLA korten....
 
Framsida, mittuppslag och baksida...
 
 
Å självklart en sneakpeak på inbjudan. Dock kommer datum, adress och telefon förbli anonymt=)
Å jag tackar på förhand att ni respekterar det.
 
Baksidan:
Så att eeeeeh?
Gillar ni det hitills?
 
Nu skall det göras namnskyltar, menykort, planeras mat, dekorationer, klädsel....
men aaaa
Stay tuned.
 
Kram
 
 
 
 
 

 Mordiska Grannar - En mordgåta med Blondiie i spetsen

Hej alla glada!
Har varit borta från Blogg världen ett tag då vissa använder min blogg som ett sätt att "komma åt mig" som dom tror.
Genom att besatt följa alla inlägg för att hysteriskt försöka hänga sig kvar i mitt liv ovh mina val. Genom att förfölja och få insikt i hur vi lever i våran familj!

Men SCREW U!

Idag kommer jag börja blogga om min nästa stora fest som jag tänker ha för alla mina nära och kära vänner med skådespelartalanger.

Jag kommer att blogga om förberedelser, festen och efteråt, allt för att NI skall få tips och ideer om även NI kanke vill anordna något liknande!

Detta kommer att bli min första mordgåta, men absolut inte min sista. Nästa är redan planerad till januari ungefär =)

Såååå...
Let the party begin!

 Dagens sanning


 Fråga inför Halloween?


 Dagens sanning


Tidigare inlägg
RSS 2.0