Milo är en prisjägare som får veta att sitt nästa mål är sin före detta fru Nicole. Parets återträff blir allt annat än en trevlig date och Nicoles chans att avslöja polisens inblandning i ett mord gör inte det hela lättare. Med kriminella gäng hack i häl tvingas de att samarbeta för att säkerställa bevis.



Jag tyckte den var småkul =)
3 Oscar av mig =)

  

Amerikanskt drama från 2009. I april 2004 eskorterade överstelöjtnant Michael Strobl kroppen efter en nittonårig amerikansk marinsoldat från Irak till den sista vilan i Wyoming. Strobl spelas av Kevin Bacon i denna verklighetsbaserade film som nominerandes till stora jurypriset vid årets Sundance-festival.

Jag finner inga ord!
5 av 5 rätt av, å stooooor eloge att man lägger med äkta material som extrameterial med intervjuer med Michael Strobl familj och vänner!

    

 

 

På många sätt är en Helena Bergströms "Så olika" en typiskt Colin Nutley-film. Men trots att vi känner igen mycket, tillför hon något eget, framförallt ett tempo. Det är högt och bra.

Det brukar sägas att äpplet inte faller långt från trädet i fråga om nedärvda egenskaper. Uttrycket stämmer väl i förhållandet mellan regissörerna Colin Nutley och Helena Bergström också, här har inte äpplet rullat långt över det gemensamma köksbordet. Bergström har helt enkelt tagit över stafettpinnen från maken och levererar en film helt i dennes anda.

Vi har dels en handling styrd av relationer, det är kärleksrelationer, relationer på jobbet, inom den egna familjen, till den större familjen och på förbjuden mark. Vi har dels "det där typiskt svenska" som Nutley i början hade som sitt signum att skildra. I "Så olika" består det av inhopp av både Sarah Dawn Finer och Arvingarna som blir representanter för det folkliga. Att en stor del av handlingen utspelar sig på Skansen gör också sitt till.

I centrum av berättelsen finns två systrar som är varandras motsatser. Det är frånskilda ordentliga mamman Lotta som är nyvalt finansborgarråd i Stockholm. Det är Sanna som är fyllda 40 och fortfarande tycker att det är "hippt" att arbeta inom TV, även om det är med ring in-program där folk ska gissa på saknade bokstäver. Hon är en slarver och givetvis inte stadgad. Kring syskonen bildas ett nätverk av människor. Sanna har sin stora chans att ro ett stort TV-projekt i hamn, en nöjessatsning på Skansen, som skulle innebära ett rejält kliv upp i karriären. Hon har en flirt med den ytlige programledaren Francke, men faller också för den känslige och lite mystiske djurskötaren Kristian. Lotta å sin sida bekantar sig med sin opponent i Stadshuset, Joel, och tycke uppstår över partigränserna. I periferin finns också en olämplig kärlekshistoria mellan tonåringar och svek av partikollegor.

Mycket är sig likt under solen och "Så olika" känns hemtam på något vis, ungefär som att se ytterligare en Beck-film. Vi vet vilka alla är, ungefär vilka miljöer de vistas i och skrattar åt den roliga grannen med stödkragen. Bergströms andra långfilm efter debuten "Se upp får dårarna"  känns som en typisk Nutley-film, han har också producerat. Men det finns också skillnader, positiva sådana. För trots Nutley-bekantingar som Rikard Wolff och Rolf Lassgård i rollistan finns en del nya namn som Anna Ulrika Ericsson som Sanna och Johannes Bah Kuhnke som TV-idolen Francke, som gör bra prestationer.

Jag ger den 4 av 5 för jag känner igen mig i båda systrarna...
   

Ett hus brinner ner efter en gasexplosion. En man och en kvinna dör. Snart konstateras mordbrand. När man identifierar den döda mannen så vecklar en intrikat provkarta av svek och hemliga kärleksaffärer ut sig. Den bedragna mannen, och tillika mordoffrets kompanjon, misstänks omedelbart av alla, tills han också hittas brutalt mördad i sitt hem. Wallander söker sig tillbaka i männens förflutna och hittar tillslut en trolig gärningsman, på långväga besök, vars uppdrag ännu inte är slutfört. Inte förrän hans dotter får träffa sin döda pappa livs levande igen.

3 av 5 får den av mig

  

En arktisk ismiljö där lik börjar dyka upp samtidigt som ett sex månader långt vintermörker och en enorm storm närmar sig, skulle kunna lägga grunden för en riktigt spännande thriller. Tyvärr har man slarvat så enormt med manuset att "Whiteout" har fler plotholes än snöflingor.

Carrie Stetko (Kate Beckinsale) är en polis som har valt att stationeras på den värsta posten på jorden, minus 60-gradiga Antarktis, för att försöka glömma det tuffa som hände henne på jobbet i Miami. Här har hon ett lätt jobb med ansvar för säkerheten tills helt plötsligt ett lik dyker upp. Tajmingen kunde inte vara sämre eftersom hon precis bestämt sig att efter två år lämna sin post och söka sig till en varmare plats. Eftersom en stor storm är på väg att dra in samtidigt som vintersäsongen med totalt mörker närmar sig rör det sig bara om dagar innan de sista planen på ett halvår kommer att lämna kontinenten.

Carrie bestämmer sig dock för att åka till grannbasen där den döde varit stationerad. Där råkar hon på fler lik och hamnar förstås själv i livsfara, men med hjälp av piloten Delfy (Columbus Short) och FN-anställde Robert Pryce (Gabriel Macht) beslutar hon  sig för att gå till botten med historien. Till slut vet hon dock inte vem hon kan lita på.

"Whiteout" är inte outhärdlig att se. Gillar man thrillers för spänningens skull och struntar i om historien håller kan den fungera som tidsfördriv. Den extrema ismiljön med en del vackra bilder är också till filmens fördel, men där någonstans tar berömmet slut.

När filmen väl börjar dröjer det inte många minuter innan varningsklockan ringer. I en av de första scenerna får vi nämligen följa Beckinsale från den arktiska kylan in i hennes hytt, där hon långsamt tar av sig lager på lager tills hon sensuellt böjer sig för att sätta på duschen där vi sedan får se henne genom ångorna. Ett billigare knep, för att ge åtminstone en del av publiken lite valuta för pengarna, får man leta efter.

Till detta måste man lägga karaktärer som agerar totalt ologiskt, tex ryssarna som i första scenen öppnar eld inne på ett flygplan i luften (Åh nej, vi störtar!) och det faktum att thrillern helt plötsligt får drag av skräckis med en man med ishacka som hugger vilt omkring sig likt värsta "The Scream"-karaktären fast hela kringhistorien talar om en kallt beräknande, smart brottsling.

Beckinsale gör en helt okej skådespelarinsats och Tom Skerritt som basens läkare John Fury får också godkänt. Värre är det med Gabriel Macht vars repliker känns så onaturligt levererade att han direkt uppfattas som en B-skådis. Men så är också "Whiteout" egentligen inget annat än en B-film som av någon anledning lyckats få ett stort namn som Beckinsale på rollistan.

Mja, jag ger den 3 av 5 men det är för den hade funkat kanon som onsdagsthriller på 3an. På bio, FETDISS

  

 

Att Hollywoods favorit-excentriker Tim Burton skulle göra film av den kanske mest skruvade och surrealistiska av alla klassiska barnböcker såg på förhand ut som en drömkombination. Men med facit i hand visar det sig att "Alice i Underlandet" är Burtons mest konventionella film på länge. Och stundtals ganska tråkig. Nu ska det tilläggas att det är 2D-versionen som recenseras, det är mycket möjligt, till och med troligt att Burtons digitala excesser kommer bättre till sin rätt i 3D-versionen.

Nu är det trots allt Tim Burton vi talar om och om det är något som är säkert med den baskerälskande regissören så är det att hans filmer är visuellt genomtänkta från första rutan till den sista. Det gäller naturligtvis även här och stundtals är hans vision av Lewis Carolls bisarra underland precis så fantastisk som man hade hoppats på.  Men ganska snabbt fylls bägaren (eller tekoppen) med smolk. Sällan har jag sett en film som är så proppfull med digitala effekter som verkligen känns...digitala. Jag kan faktiskt inte förstå hur den visuellt så pricksäkre Burton lät hela filmen dras igenom datorspelsfiltret till den höga grad som den ser ut att vara. Det är svårt att skaka av sig känslan av att man ser på en film som låtsas vara - och ser ut- som en fantastisk saga men känns som en vacker rad skärmsläckare.

Berättelsen då? Unga Alice bor i 1800-talets England och ska precis giftas bort mot sin vilja med en enastående pompös yngling när hon som av en slump trillar ned i ett hål och hamnar på en mycket märklig plats. Underlandet. Snart stiftar hon bekantskap med den ena underliga varelsen efter den andra: den galne hattmakaren (Johnny Depp), tvillingpojkarna Tweedledee och Tweddledum (Matt Lucas) och den leende katten (Stephen Fry) för att bara nämna några. Det dröjer inte länge förrän Alice är indragen i en bitter maktkamp mellan den genomonda röda drottningen (spelad av fru Burton, Helena Bonham-Carter) och hennes godhjärtade syster den vita drottningen (Anne Hathaway). Och plötsligt förvandlas Burtons surrealistiska skröna till en helt vanlig fantasyrulle om jakten på ett svärd och en fasansfullt elak drake.

Och det är här någonstans som "Alice i Underlandet" blir en besvikelse trots att den faktiskt gör en hel del rätt. Filmen känns allt mer och mer som bara yta och inget innehåll. Konstigt nog känns det mer som en vanlig Disneyrulle än något signerat Tim Burton och det kan knappast vara positivt i någon värld.

Det har pratats mycket om Johnny Depps tolkning av den galne hattmakaren och det är väl inget fel på honom, men ärligt talat är det inget speciellt att se på heller. Då är Helena Bonham-Carters sköna överspel som röda drottningen betydligt mer underhållande. Faktum är att så fort hennes digitalt uppsvällda huvud synd i bild så stjäl hon scenen på studs. Musiken är som vanligt signerad Danny Elfman och låter precis som du föreställer dig, det vill säga bra.

Så var hamnar vi till sist? Efter en gäspningsframkallande avslutning som är som lyft ur en medioker Narniafilm tycker jag att "Alice i Underlandet" är Burtons minst inspirerande film på ganska länge. Samtidigt var resan dit ganska underhållande och ett fåtal gånger riktigt rolig. Att se Burtons Disneyfilm är som att dricka en ljummen kopp Earl Grey. Gott för stunden, men bortglömd så fort sista droppen är urdrucken.


Näää jag tycker ni som sagt skall se Narnia eller Harry Potter filmerna!
Jag ger den 2 av 5

 

 

Året är 1837 och den då knappt 18-åriga prinsessan Victoria tillträder tronen som Englands drottning.
Vi får följa Victorias första turbulenta regeringsår, när hon inser vad mycket hon har att lära för att bli en bra drottning. Vi får också uppleva hennes stormande förälskelse i Prins Albert som blir hennes bästa vän och närmaste, mest pålitliga förtrogna
Hon sitter på en av världens mäktigaste positioner, men bakom hennes rygg utspelar sig ett maktspel om hennes framtid.
Imperiets öde vilar i hennes händer - men hennes eget väntar runt hörnet...

Sann film riktigt MÄKTIG, om Europas mäktigaste Härskarinnor!
Jag älskar filmen, massa romatik, upnosighet, kvinna som kan säga vad hon tycker å tänker, dramatik, spänning, tja, den har lite av allt!
Som sagt är den även sann.
En kvinna helt i min smak!
Så nu vet ni alla hur jag skulle varit som härskarinna!
En feel-good film en regning söndag när du som tjej är ensam hemma!


Vågar jag ge den 5 Oscar?
Mja, jag tror det!
Kanske nått som saknas, men jag kan inte sätta fingret på det....
    

Webbdesignern Peter upptäcker av en slump att hans fru Lisa har en affär med den passionerade och charmige spanjoren Ralph.
Hellre än att konfrontera älskaren, besöker Peter honom i Milano och blir bekant med honom.
Under ett schackspel - som blir en symbol för kampen mellan man och älskare - ställer Peter intima frågor till Ralph om dennes relation till Lisa.
De saftiga avslöjandena visar sig dock göra både ont och kittla den övergivne mannen.
Vad blir Peters nästa drag?

Jag tycker den var riktigt bra...
4 av 5

 

Året är 2017 och världen är lik vår egen, med en stor skillnad. Robotavatarer som kallas för "surrogat" har ersätt den mänskliga kontakten och styrs från bekväma fåtöljer i hemmets säkerhet. "Life...only better" lyder slogan för företaget som tillverkar surrogaten och det är något som i princip alla tagit fasta på. Surrogaten är perfekta versioner av sina ägare och det är via de här som de lever sina liv. Det finns de som står emot, så kallade Dreads lever i reservat och avskyr det dominerande robotsamhället, men de är marginaliserade.

Willis spelar FBI-agenten Greer, som likt alla andra styr sin surrogatklon från hemmets lugna vrå. När han och partnern Peters (spelad av Radha Mitchell) börjar nysta i ett mord på en surrogatoperatör upptäcker de en konspiration som nästlar sig in i samhällets kärna.

Jag ger den 3 av 5:
  

En dag bestämmer sig Ann Devereaux för att lämna New York och sin odugling till man och blåser iväg i sin babyblå Cadillac utan att se sig om. De ger sig ut på en strapatsrik färd i 50-talets Amerika i jakt på en perfekt äkta man och far till hennes två söner, men det visar sig lättare sagt än gjort. 
 
Oscarvinnaren Renée Zellwegger spelar huvudrollen i årets kärlekskomedi – ett färgsprakande äventyr i amerikanskt femtiotal; en skenbar idyll som bjuder på en mängd komiska utmaningar för en viljestark kvinna i sina bästa år. My one and only nominerades till Guldbjörnen för Bästa Film på Berlins filmfestival.

Av mig får den 3 Oscar:
  

En legendarisk matlagningsexpert ger en frustrerad kontorsarbetare ny smak för livet i "Julie och Julia".
En sann historia om hur Julia Childs liv och kokbok inspirerade nybörjarskribenten Julie Powell att laga 524 recept på 365 dagar.
Med matlagningen som vapen tänjer de gränser, utmanar tillvaron och greppar chansen för förändring, allt för att hitta sig själv.
En utsökt komedi om glädje, besatthet och smör. Bon appétit!

Jag ger den konstigt nog 4 Oscar. Inte alls min stil av film, ändå är den på nått knasigt sätt bradålig....
     

Mary Murdock, en college-elev, tror att hon har kört på och dödat en katt när hon körde hem full från en fest. Hon blir förskräckt när hon kommer hem och hittar en nästan död man som sitter fast i stötfångaren på hennes Jeep. Livrädd och irrationell måste Mary fatta en rad beslut som ska komma att bestämma hennes öde.

Den SÄMSTA film jag NÅGONSIN sett...
Den får INGA Oscar, den borde betala mig för att jag såg skiten och slösade bort 1.5 timma av mitt liv

Away We Go" är en annorlunda roadmovie. Paret Burt (John Krasinski från "The Office") och Verona (Maya Rudolph i "Saturday Night Live") ska ha barn, men efter att hans föräldrar valt att flytta till Belgien precis innan barnet ska födas ser de ingen anledning att stanna där de bor nu, i ett ruckigt barackliknande hus med delvis övertäckta fönster och el som kommer och går. De ger sig iväg till olika städer där de har bekanta, för att se var de vill låta sitt barn växa upp. På varje plats får vi lära känna olika karaktärer som alla har sina problem - till exempel tvåbarnsmamman Lily (Allison Janney) som gillar att håna sina barn öppet och hippieparet LN (Maggie Gyllenhaal) och Roderick (Josh Hamilton) som har en aningen alternativ syn på barnuppfostran. Verona och Burt blir mer och mer disillusionerade över att hitta den perfekta platsen, eller för den delen några andra föräldrar att se upp till.

I grund och botten är "Away We Go" ett drama, men det finns många dråpliga situationer att skratta till. Framför allt är det ändå Burt och Veronas karaktärer vi får lära känna med alla deras udda personlighetsdrag. Burt pratar gärna om sin flickväns vagina och förställer sin röst som försäkringsförsäljare för att haffa fler kunder, medan Verona tycker att de är riktiga "fuck ups" som inte har en mer ordnad situation när de är 30+ och ska ha barn, och som inte riktigt ha bearbetat sina föräldrars död tio år tidigare.

Huvudpersonernas förhållande är otroligt vardagligt, men hela tiden väldigt gulligt. Galenskaperna och dramorna får de olika familjerna de träffar stå för och även om det finns mycket roligt här så känns de ibland lite väl mycket som karikatyrer. Speciellt LN som ammar sina halvstora barn och tycker att det är helt naturligt att föräldrarna har sex i samma rum som barnen sover. Att Verona och Burt någonsin trodde att de här olika föräldrarna skulle vara bra förebilder och en anledning till att byta stad känns lite väl naivt. Aningen orealistiskt eller kanske bara sorgligt är ju också det faktum att de inte verkar ha några nära och kära förutom Burts föräldrar i orten där de bor.

Mja den gick att se jag ger den 3 oscar
  

I "Har du hört ryktet om Morgans?" spelar Hugh Grant åter den korrekte britten som nu är advokat i New York, är gift med den mycket framgångsrika fastighetsmäklaren Meryl (Sarah Jessica Parker) som han har separerat med sedan ett antal månader. Allt detta får vi smidigt reda på redan under förtexterna när han ringer sin frus telefonsvarare och lämnar ett meddelande. Där romantiska komedier ofta handlar om hur pojke möter flicka, pojke förlorar flicka och pojke får flicka igen på slutet - eller tvärt om, flicka möter pojke - så är det första ledet redan avklarat här.

Nu handlar det om hur Paul ska göra för att få tillbaka sin fru. Under en middag när de ändå försöker samsas råkar de bli vittnen till ett mord, en uppgörelse i den undre världen. De får snabbt beskydd av polisen, men när mördaren ändå lyckas spåra upp dem finns bara en sak kvar att göra, ge dem skyddad identitet på okänd ort tills mördaren är fångad. De skickas till Ray i Wyoming. Ännu värre, de tvingas bo tillsammans trots att de separerat.

Jag har ALLTID drömt om att fira midsommar med massa vänner vid en sjötomt a la pripps blå eller om det är abba reklamen!
Tack gode gud vill jag nu helst fira midsommar alldeles ensam eller möjligtvis i kolmården som förra året =)



Filmen handlar om fyra par som träffas för att fira midsommar i Trosa. Skärgårdsmiljö. Ett vackert sekelskifteshus på strandtomt, en svensk flagga vajar från en flaggstång framför huset. Vid den lilla träbryggan ligger en segelbåt förtöjd. Det här är skådeplatsen för vännernas årliga midsommarfirande hos Susanne och Emil.
Sillunchen, bastun, femkampen och det nattliga nakenbadet är som vanligt förberett. Vännerna är samlade inklusive långväga amerikanska gästen Sam, Emils skådespelande vän från Staterna. Förväntningarna är delade - Micke ängslas över sin höggravida flickvän och snabbaste vägen till närmaste sjukhus, Eva söker förströelse efter uppbrottet från Patrik och Sam anländer med en bild av den svenska synden. Emils överraskning verkar dessutom kunna lyfta festen till oöverträffade höjder.