Känns lite vemodigt, men ändå spännande!
Sista natten som Emelie är 3 år, sista natten någonsin jag har en treåring.
Imorgon har jag en fyraåring!
Svårt att förstå.
Inte klokt vad tiden går!!!

Sista natten som 1-åring


Sista natten som tvååring=)



För fyra år sen hade jag jag fått reda på att man var tvungen att sätta igång mig pga havandeskapsförgiftning.
Jag var skitdålig och hade åkt in och ut på sjukhus den senaste månaden.
Nära 40 kilo gick jag upp, jag gick på kryckor sista 4 månaderna, jag hade ingen känsel i mina händer pga karpaltunnelsyndrom. Jag var fet, ful och svullen och mådde skit.
Mina bästa vänner var mina kryckor och mitt älskade foglossningsbälte som jag bara tog av vid toalettbesök.
Att vända sig från sida till sida i sängen tog över 40 minuter för värre smärta har jag inte varit med om.
Det kändes varje rörelse som någon stod med ett spett och bände isär mitt bäcken och det knakade lika mycket.
Inte ens elstötar hjälpte, eller bältet eller kryckorna heller för den delen.

Den 1 november fick jag återigen göra ett akut sjukhus besök då blodtrycket hade skenat kopiöst, jag såg nästan inte för det var fläckar som flimrade över ögonen och jag hade sån huvudvärk att jag seriöst trodde jag var döende.
Normalt har jag 110/60 men sen någon månad hade trycket ökat ganska rejält och då låg mitt tryck på 180/130 vilket var alarmerande för mig då.

Jag är så stickrädd att det inte gick att sticka mig för att få prover men man talade om att det kunde vara farligt och att bebisen i magen ändå såg ut att må bra men började bli trött och det var därför hon inte kom ut.
Alex var nästan en månad för tidig och jag hade förvärkar i näsan 2 månader med Emelie. Eller nja när jag var i 5:e månaden åkte jag in för stora blödningar och massa värkar och fick sån stopp medicin och order att ta det väldigt lungt annars skulle jag bli sängliggande.

Jag tyckte det var så jäkla jobbigt att inte känna min egna kropp, att hela tiden tro att NUU kommer det igång, men nää, men det visde ju sig bero på att Emelie var för trött...
Iaf.

1 november åkte jag in igen då hjärtljuden sjönk drastiskt och barnmorskan hade fått slå på magen för att få igång att höra henne. Först lät hon inte men man började buffra och slå på mig och då kom hon igång om jag la mig på sidan.
Blev akut hänvisad till antenatal där jag varit så många gånger senaste tiden.
Kom in med en värk i magen att NU jävlar går det fel! Nu mister jag mitt barn!
Kom in fort på rum där man kopplade CTG och buffrade med henne. Samtidigt gjode man ultraljud för att se hur hon reagerade.
Emellie reagerade på stress men var jätteslö och då sa dom att hon orkade helt enkelt inte med en förlossning just då för hon var så trött och därför satte inte mina värkar igång.
Trots allt mådde hon ganska fint.

Jag har alltid känt att jag vill ha en överraskning när bebisen föds, vad man fått, men jag vart så jäkla rädd att jag skulle förlora bebisen och att jag aldrig sett bebisen som annat än DET, jag VILLE åtminstone att jag skulle kopplat bebisen som HENNE eller HONOM så att jag bundit och knutit an och kallat vid namn om nu något skulle gå fel, att jag frågade vad det var och läkaren sa "jag förstår du vill veta, och i magen har du en liten söt flicka!"
Tårarna började rinna nerför min kind där jag låg ensam och jag smekte magen samtidigt som jag satte mig upp och tog på monitorn över henne.
Då bestämde jag att detta var min prinsessa, min lilla Emelie och hon och jag skulle fanimej klara detta!!!
Ut genom dörren där jag ringde Emelies pappa som bodde i Gävle för att tala om att han skulle få en dotter.

På vägen hem trillade tårarna som fasiken av lycka, men rädsla. Gick från Östra sjukhuset till Mamma för att hämta Alex, det är gångavstånd och medans jag tittade upp emot skyn föll dom första flingona magiskt över mig. Jag stannade upp, tittade upp, log och räckte ut tungan och smakade på snön.

Tre gånger till åkte jag in för kontroll så att hon verkligen mådde bra. Nu i efterhand förstår jag inte varför, dom ville sätta igång mig, men sa att om jag kom in varannan dag kunde man vänta max en vecka och se vart blodtrycket tog vägen, men sen var dom tvugna att sätta igång.
Emelie var beräknad till 6 nov, men dom lät mig vänta OM det skulle komma igång av sig själv, eftersom att man såg det var bäst för Emelie att det började när hon orkade.

Var på nya kontroller 2, 4 och 6 november och den 6e, talade man om att nu väntar vi inte längre.
Vi skriver in dig och imorgon klockan 8.00 kommer du in hit och börja fasta redan nu.
Det var eftermiddag och dom tyckte det var lite sent att börja redan nu och jag ville hem till min son och få lämna han hos mormor i lugn och ro.
På natten fick jag värkar och slemproppen gick, vilket jag aldrig märkte med Alex så jag grät som ett barn på toa när det kom ut massa slemmigt blod, vart såå orlig för min prinsessa,
8.00 installerade vi oss på SpecialBB eftersom att jag skrivit papper på att man inte i något tillstånd fick sticka mig, ens i livsuppehållande syfte. På avdelningen fanns akut operationsrum om något skulle gå fel så dom kunde söva mig isf.
Min fobi är än i dag starkare än livet...

Vi fick ett rum och fick träffa en läkare som sa att jag skulle fortsätta vara på diet. Inte ens dricka fick jag...
Jag kopplades till sån CTG och man såg att jag var öppen 1.5 cm
Man skulle ta vattnet och se om värkarna kom igång annars skulle man söva mig på mask för att sätta kanyl med värkstimulerande dropp. Men iom att Alex föddes för tidigt och det gick så jäkla snabbt ville man nu prova om det kom igång av sig själv, vilket det visade sig göra med dunder och brak

9.40 exakt tog man vattnet och SPLOCH vad det sprutade och rann. Fick blöja och kände mig såå äcklig och tramsig..
Gick in på toa nästan direkt eftersom det rann konstant så ville jag typ "kissa" ut det..
Sitter där å känner "vafan, jag börjar få värkar???!!!"
Ropar på en sköterska å säger "´Är detta normalt eller, skall det gå så här fort?" Näää , lite längre brukar det  allt ta.

9.50 går jag in i ett varmt bad och Emelies fosterljud låg på 138 i minuten då =)
10.15 har jag redan värkar var 3-4 minut så det gick fort att få igång mig iaf...
10.50 är jag redan öppen 6 cm och huvudet stod precis i början att vilja komma ner.
Å nu går det undan som fan!
11.00 säger jag till barnmorskan att nu jävlar börjar det trycka och dom säger att det är omöjligt att jag öppnat mig 4 cm på så kort tid. Jag hänvisar till att det fan gick fort upp till 6 cm....
Hon böjjer sig ner i vattnet och känner och inser att jag är fullt öppen, ber Emelies pappa ringa på klockan och sen jävlar går det fort.
In i rummet kommer en förlossningssäng och man talar om att jag måste upp ur badet nu annars föder jag i vattnet som man inte får längre.
Jag har ont och klarar inte så jag lyfts upp, hahaha, 100 kilo *asg*
11.04 lyfts jag upp ur vattnet och man SPRINGER i korridoren med mig i sängen som har sååå ont.
Jag får min älskade lustgas igen och man börjar förbereda förlossningen.
Jag vrålar att HON KOMMER NU!!!!
Får svaret nej lilla vän det kommer ta en stund, jag tittar på Emelies pappa bedjande som lyfter filten och säger huvudet är ute....
Barnmorskan skiter i handskar och paket hon håller på att förbereda för förlossningen och kommer precis fram när Hon glider ut.
Inga handskar hann hon ta på heller, fast jag skulle behandlas som HIV-smittad iom dom inte hade blodprov. Man behandlar ALLA som man inte har blodprov som smittade.
Det fanns inte ens en syster på rummet, så fort gick det och som seden säger fick hon bjuda på tårta som man tvingas göra om man inte hinner få på handskar innan bebisen föds =)

Ut tittade iaf lilla Emelie 11.08,  3430 kg och 49 cm lång=)
Och väldigt vacker=)
Fast hon var full med fosterfett och jag vart sååå äcklad när barnmorsan frågade om hon fick ta lite från henne å smeta in som handcreme för tydligen gör det underverk LOL
Men som sagt 91 min tog det allt som allt, jag är fan född att föda=)

Efteråt var en pina och jag minns att det gjorde MKT ondare än att föda.
Mamma ringde jag när hon var ung 30 sekunder och hon hörde Emelie gny till.
En otroligt belastande graviditet som turligtvis slutade bra!
Här är hon 3 timmar gammal, hittar inte dom när hon är nyfödd:


På sin ettårsdag;



På sin tvåårsdag: