Twilight är baserad på Stephenie Meyers succéroman Om jag kunde drömma. Isabella Swan flyttar till Forks, en liten regnig sovstad i Washington, Hon förväntar sig att hennes nya liv ska bli lika långtråkigt som staden själv. Men när hon träffar den gåtfulla och förföriska Edward Cullen tar hennes liv enoväntad och farlig vändning. Edward har länge lyckats hålla sin identitet som vampyr hemlig, men nu går ingen säker, minst av allt Bella, som är den person Edward älskar mer än någon annan. Edward och Bellas förhållande balanserar på knivseggen mellan begär och livsfara.



Historien om Bella (Kristen Stewart) och vampyren Edward (Robert Pattinson) tar sin början när hon flyttar till en regnig småsketen stad i Washington. Efter ett förbryllande första möte korsas deras vägar på ett våldsamt sätt. Och ur det spirar en besynnerlig kärlek. En historia som trollbundit en hel generation. USA:s motsvarighet till Harry Potter. Inte konstigt då att hajpen varit enorm. Inte minst tack vare den unge hunken Robert Pattinson som förtrollat de flesta unga tjejer. För det här är kanske inte helt oväntat en chickflick förklädd till vampyrfilm.

Och jag kan lika gärna erkänna på direkten. Nej, jag har inte läst böckerna. Men är filmen på något sätt en liknelse av boken, vilket det logiskt nog borde vara, så har jag inte missat mycket. Årets mest hajpade ungdomsfilm, "Twilight", snubblar på sina egna förväntningar. Hårt. Som det brukar bli med andrahandsverk. Den här gången när bok blir film. En rulle där kärlek blir absurd komedi, skräck löjeväckande ihåligt och action oengagerande tidsfördriv.

"Twilight" beskrivs som en modern Romeo och Julia. En jämförelse till ytan. För det är en klassiker som fått en kraftig ommodifiering i regissören Catherine Hardwickes händer. Hennes tidigare verk "Tretton" och "Lords of Dogtown" har aldrig känts mer främmande. Det är rent beklämmande hur jobbigt det faktiskt är att se "Twilight". Snygg för all del men där en osmidig dialog och ett obekvämt samspel stavar pinsamhet över hela bioskärmen. Och när Edward med sin kåtaste röst säger "Säg vad jag är, säg det högt", vill jag bara sjunka genom golvet. Det kräver alltså sin ansträngning för att gilla det här.

Och delvis kan nog författaren Stephenie Meyer beskyllas för den här kompletta fjantfloppen. I en tid då småtjejer fläker ut sitt inre på bloggar, skär sig för att må bra och törstar efter komplimanger för känslan av att känna sig sedda, speciella, slår Meyer en riktig homerun. En där den överpudrade vampyren Edward får symbolisera allt det starka, mystiska och beskyddande som vi egentligen alla önskar och drömmer om. Den livslånga och ovillkorliga kärleken.

Ska man kalla saker vid dess rätta namn är det här inget annat än tantsnusk för fjortisar. Där blodsugandet är en skrattretande metafor för kåthet tonåringar emellan. "Twilight" bokstavligen osar av det och för att dra en egen gammal klyscha: "Twilight" gör det vampyrer gör bäst - suger.