"Pride and Glory", skriven och regisserad av Gavin O'Connor ("Miracle"), är en polisfilm som vi alla har sett förut. Det kretsar visserligen mer kring familjeförhållanden och moraliska dilemman än vad det gör hos en klassisk polisfilm, men det håller inte riktigt för att sticka ut ur mängden.

Jon Voight (Runaway Train, Hemkomsten) spelar den högt uppsatta polischefen Francis Tierney i ett smutsigt korrumperat New York City. Hans två söner och svärson är alla tre verksamma inom samma yrke. Francis äldste son, Frannie (Noah Emmerich) är chef över ett distrikt där svågern Jimmy Egan (Colin Farrell) arbetar. Francis andra son Ray (Edward Norton, "American History X", "Fight Club") är en före detta superpolis som lagt polisbrickan på hyllan. Men när fyra New York City poliser i brorsans distrikt blir mördade i en drograzzia kallas han in för att arbeta med utredningen. Rörigare blir det när drograzzian visar sig ha korrumperade poliser inblandande och att dessa inte bara kommer inifrån polishuset utan även inifrån familjen.

Garvin O'Connor lyckas bra med att bygga upp det råa och farliga miljöerna i New York City. Hans intensiva närbilder fångar spänningen i scenen och distraherar från de klichéartade dialogerna. Det finns även en stark huvudkonflikt där man ställer det etiska dilemmat "Var ligger min lojalitet?" på dess yttersta spets. Ska jag frångå lagen för att skydda min familj? Hur långt ska jag skydda familjen trots att det strider mot mina egna värderingar och lagar? Dilemman som dessa är intressanta och framställs realistiskt.

"Pride and Glory" har en uppsjö med stereotypa karaktärer. Vi har de helvita, stygga, korrumperade polismännen med mustasch och helikopterplattefrisyr, vi har de spanska opålitliga gängmedlemmarna och till sist har vi crackpundaren som vet allt som händer i stan och lätt delar med sig av den informationen om han får behålla sitt crack. Mitt i denna soppa har vi Colin Farrell som spelar sjutglad, maktmissbrukande, whitetrashpolis. Han gör sin roll som vanligt, han har charmen och sin bad-boy attityd och han överdriver i allt han gör. Sen har vi den relativt osynlige Edward Norton som tidigare gjort fantastiska skådespelarinsatser men som denna gång får stå bredvid och titta på när den riktiga solglimten Noah Emmerich stjäl showen.

Det finns ett par scener i Pride and Glory som berör mig. Ett bra exempel är en scen där två vita korrumperade poliser stormar in hemma hos en spansk gangster och hotar att sätta det varma strykjärnet på hans nyfödda barn för att få tag på den information de behöver. En annan är när två poliser rånar en livsmedelsbutik, iförda polisuniform, för att dryga ut polislönen. I båda fallen infinner sig en obehaglig känsla av maktlöshet. Det är lagens väktare som missbrukar sin makt och - för en godtrogen medborgare som mig - gör det ont att se den smutsiga korruptionen.

Den erfarne filmtittaren kommer inte bli särskilt överraskad över hur filmen kommer utvecklas eller hur dialogerna kommer uttalas. De kommer istället få ut några fina, rappa actionladdade scener, några tankeställare och ett vackert scenarbete som trots allt gör denna film sevärd.