Ett kärt återseende

Peter Andersson var med när det började, som Leo Gaut satte han skräck i vittnen som såg honom begå ett rånmord i "Noll tolerans" för 10 år sedan. Nu är Leo tillbaka och hjälper till att göra filmen som bär hans namn till det hittills starkaste avsnittet i den nya serien.

Jag står på papperet som riktigt förtjust i "Noll tolerans", en bra svensk polisfilm med ett fungerande hollywoodesquet driv. Även om det i viss mån har stämt även på uppföljarna, är första filmen den som står sig bäst, är bäst, bland annat på grund av en respekt för realism som lossnade lite i uppföljarna, och på grund av en riktigt bra skurk i Leo Gaut, så givetvis såg jag fram emot att få återse honom. Leo har varit ute ur fängelset i två år och lever ett laglydigt liv som krögare när hans vägar återigen korsas med Johan Falk, i en handling som involverar gangstrars utpressning av krögare och Leo Gauts försök att inte dras in i den kriminalitet han lyckats lämna. 

Fast det är inte bara Peter Anderssons insats som stärker, överlag är det flera pågående karaktärshistorier som förs framåt, som där vi får vår belöning för att vi har hängt med (precis som skall vara i en TV-serie). Interna stridigheter mellan GSI och övriga poliser som tidigare bara bubblat har nu börjat koka upp mer ordentligt. Johan Falk fortsätter kämpa mot sina känslor, privat och på jobbet, och när han i en konversation med Leo ger han uttryck för sin svartvita syn på världen är det som om han försöker hålla fast vid en förfluten tid då han var mer säker på allt. Det känns som om vi är på god väg mot en såväl bildlig som bokstavligt explosiv avslutning i sista filmen.

Det ska sägas, att just det här avsnittets slutliga upplösningen är på gränsen till acceptabel, den går inte riktigt åt något av de håll jag hade önskat. Fast någonstans gillar jag det ändå, kanske för att det fungerar för vad det är. Känslomässigt mer effektivt än berättarmässigt. Ungefär så.

Jag noterar också att det i de två senaste avsnitten, "National Target" och den här, har varit allt större fokus på familj. Räknar man även både blodsband och kamratskap i det här, antar jag det kan ses som ett genomgående tema i serien. Jag vet inte hur medvetet det här är men det ska bli intressant att se om och hur det spelar in i de avslutande delarna.

Med Leos återkomst blir det extra tydligt vilket bra grepp Anders Nilsson, den här gången med stabilt stöd av manusförfattare Fredrik T. Olsson och regissör Richard Holm, har om karaktärerna, deras relationer, och vilken känsla han har för deras historia. Det är trevligt att se och något som tenderar saknas i svenska filmserier av det här slaget. Kanske är det därför jag gillar "Johan Falk", kanske är det därför den fungerar bättre, för de flesta andra bryr sig inte om sina karaktärer ens nära nog lika mycket som Anders Nilsson bryr sig om Johan och hans vänner.