Som vanligt en bra film i serien = )


Johan Falk och hans kollegor på Göteborgspolisens elitstyrka GSI är mitt inne i ett tillslag av estniskt amfetamin när de plötsligt inser att de har med en rysk maffialedare att göra. Johans infiltratör sänder ut budskapet att han vill göra affärer med någon som kan leverera stora mängder rent amfetamin. Och plötsligt är de involverade med Europas farligaste maffia, bestående av f.d. KGB-officerare.

En mardröm i högt tempo

Och som vanligt fortsätter vi där förra filmen slutade, med ett högt tempo. Det är amfetamin, det är estnisk maffia, det är förbaskat underhållande och, när allt kommer kring, riktigt dramatiskt.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) hamnar mitt i handeln med nyss nämnda drog, då han får i uppdrag att driva fram en affär för att GSI ska kunna haffa en mytomspunnen maffialedare. Att arbeta med maffian är sällan enkelt (har jag hört) och Wagner hamnar snart en vaken mardröm, och det ger i sin tur Kinnaman tillfälle att skina som aldrig förr.

Det är inte första gången jag blir förundrad över hur långt Anders Nilsson emellanåt tar historierna och karaktärerna. De går längre, gör värre, beter sig mer tvivelaktigt än vad åtminstone jag är van vid i svensk film. Speciellt den här typen av direkt-till-videodeckare. Då pratar jag inte om närbilder på uppskurna offer i ännu ett dubbelmord med mystiska kopplingar som ingen annan än filmseriens titelkaraktär har näsa nog att lukta till sig, utan handlingar inkluderat men inte begränsat till våld som känns mer realistiskt än sensationellt, som faktiskt får mig att reagera.

Jag gillar karaktären Frank Wagner väldigt mycket; en rätt vanlig kille som hamnat i en knivig situation som han inte tillåts ta sig ur. Problemet, för mig som tittare, är att för att vara en vanlig kille känns Frank ovanligt kompetent ibland. Han hanterar krissituationer väldigt kallt och är mycket bättre på att slåss än man kunnat vänta sig, båda de här sakerna på ett sätt som snarare varit en utbildad polis förunnat. Å andra sidan blir det här inte mycket mer än en marginell invändning, för Joel Kinnaman är tillräckligt bra för att göra det trovärdigt, han är sympatiskt och viktigast av allt i sammanhanget måste vara att det blir bra underhållning. Det blir det.

På tal om titelkaraktärer, fortsätter jag följa Johan Falk med skarpt intresse. Han verkar må allt sämre, en vilsen man förutom i själva jakten på buset. Jag blir påmind om Peter Habers Martin Beck, hur man inför första filmen i den serien intervjuade Haber som motiverade Becks beslut att ständigt bära pistol (något han i böckerna gjorde sällan och med stor motvilja) med att det är en ny och hårdare värld därute. På ett sätt känns det som om Falk hamnat i en liknande situation, en erfaren snut med sin syn på saken och sina metoder, som nu hamnat i en hårdare värld och måste hantera det.

Skillnaden är, att i "Johan Falk" görs det på ett klokare vis. Här räcker det inte med att plocka upp en pistol, här får vi se Johans utveckling och försök till bearbetning, här får vi se hur han försöker hålla fast vid sin gamla svartvita ståndpunkt men att gråskalan ändå tar över allt mer, både i arbetslivet och privat.