Har ni sett barn tävla nån gång?
Dom börjar andas snabbare, spanar i ögonvrån, frustar och gör rörelser med munnen, försöker överglänsa dom andra och framför allt hur dom spanar in, bedömmer risker, chanser att vinna osv.
Det är inget, jag säger INGET emot föräldrar på en lekplats.
Fick återigen en Ahaa-upplevelse till varför jag HATAR lekplatser...
Tog barnen till en jättelekplats i lerum idag, med linbana och allt du kan tänka dig.
Vad jag inte var beredd på, det var föräldrarna...

Kommer dit, barnen rusar åt lekplatsen och börjar genast sysselsätta sig själva.
Slår mig ner på en bänk för att få lite sol i ansiktet.
Värmen ersattes av kyla, Kyla från blickar av andra föräldrar som man kunde tankeläsa till "vilken jävla lat jävel, sätta sig å sola när barnen får leka aldeles ensamma."
Nää, men mina barn har lärt sig att inte mamma och pappa är ett behov som behövs för att underhålla sig själv!

Ställer mig lite besvärat och gräver med foten och låtsas ha superduper kul.
Då kommer dom, mammorna man läst om. Kaffelattemorsorna.
Som en turistbuss i Ullared, invaderas parken plötsligt av mammor med dyra designervagnar, gucci skötväskor och vinteroveraller i 15 plusgrader. Fast såklart, hade jag köpt en overall för 3000 hade mina barn nog med haft den på sig oavsett att alla andra barn hade vårjackor.

Iallafall, det dukas upp värre buffer än resturanger.

Det roligaste av allt är:

"Här kommer en vit smörgås ( vart tog det mörka brödet vägen?) , utan kanter, med smör, fetaost, å så nån konstig skinka man aldrig hört talas om och lite färsk basilika"
"Oj, det var hurtigt, jag har bara med kall pastasallad med kasslerbitar och pressad apelsinjuice"

Bredvid sitter en stackars mamma med en termos varm oboy, en burk med hönökaks- smörgåsar i små bitar dubbelvikta och fint skurna, med ost på några, kaviar på några och leverpastej på en sista. En annan liten burk med grönsaker och två bananer, till sig och pojken.
Får nått konstigt medlidande med henne, som hon är min kosmiska syster, när hon nästan försöker gömma undan sin burk, men jag vill bara rusa fram å krama henne! Tacka att hon finns, att jag har en jämnlik!.
Eller nä, till lekplatser blir det mest en flaska saft och nån påse bullar.
Inte ens matsäck kan jag göra.
MEN, jag brukar ta en engångsgrill och ta barnen till utsiktsplatsen vid sjön på ett ensamt ställe, grilla korv med bröd, ha med skivade grönsaker och dip. Då myser vi.
Klankar faktiskt på mig nu, jag gör faktiskt med mackor ibland, men i helsike jag tar bort kanter, dom har väl tänder? Vi kör mackor med ost, kanske en risifrutti, lite frukt eller annat smått och gott som finns hemma.
Jag storhandlar inte för en timma på lekplats.
Här ser man det där beteendet jag jämde, mammorna kollar ögonvrån och jämför patetiskt allas matlådor för att kunna slå sig på magen om man nu gjort den märkvärdigaste. Nyttigaste. Speciellaste.
Kallsvettas, spärrar upp ögonen och lixom frustar som ett sto.

Nåja let´s move on.
För all del vi släpper inte DOM, bara deras mat.
Nu skall vi diskutera tonfall.
Seriöst jag blir nästan irriterad  över deras så kallade pedagogiska tonfall som låter som taget ur en svartvit uppfostringsfilm från sent 60-tal, tidigt 70-tal. Rösterna är alldeles precis lagom och så sött att man nästan behöver en kräkpåse. Nu säger jag INTE man skall låta otrevlig, men det är en viss skillnad i att säga, "kom nu älskling så går vi". Med vanlig vuxenröst. (jag) Och att med gullepluttenuttig röst med bebisröst och tonläge gulligulla fram ett "mammas lilla pluttenutte, skall mamma och lilla 'namnet' gå  och äta oss varsitt gottit mellis, som mamma gjort så gottigottigt till dig å mig, snutten"
Blir det mer pluttenuttigt så behöver jag en spypåse, som jag sa.
Samtidigt som man säger detta så tittar man inte på sitt barn, utan på omgivningen för att se om folk verkligen hör hur bra man är som mamma. Dom ser seriöst, faktiskt irriterade ut över att inte alla andra mammor sitter runt om i en studiecirkel och nickar förstående och leende åt deras fantastiska mamma-prestation.

Vart irriterad bara när det skulle tramsas och fjantas och pratas bebisspåk med en fullt normalt utvecklad 5 åring som mest såg generad ut.
Mina barn rusade runt och skrattade av glädje, och var barn, när dom andra satt på en liten servett  PÅ en bänk, och tvingades spendera 70% av lekplatstiden stillasittandes på en bänk och längtansfullt vilja leka.
Kände återigen för att krama mamman vars son spillde ut oboyen och inte orkade sin smörgås, när hon förlorade och han sprang och gungade med ett gurglande skratt som flög ut över skyarna.
Hon skulle sträckt på sig över sin lilla fina gulliga kille.

Sen skall man visa alla andra hur bra ens barn kan gunga, göra sandslott och klättra i ställningen. Som en tävling lixxom. Kanske dom har nått hemligt protokoll i väskan där dom bedömmer barns uppförande, matskick och hur dom torkar munnen med servetten.

Sanden borstas besvärat bort och skorna tömms åtskilliga gånger.
"HALLÅ??? VI ÄR I EN JÄVLA SANDLÅDA"!, vill bara skrikas ur min röst.

Dom förstör min goa soldag lekdag och vi åker bakvägen från lerum till partille istället.
Stannar på vägen vid en avsides väg, går ur bilen och springer runt i skogen bland miljoner vitsippor och gör vårskrik, plockar blommor och kramas. Folk körde nästan i diket när dom såg oss.
Förstår inte vad som var uppseendeväckande?
Såg vi ut som hippies?
Sa folk, vilka idioter, har dom rymt från psyket?
Eller var det kanske bara så att folk log och själva ville springa med oss?? Minnas sin barndom med bubblande skratt?
Men idagens samhälle, tänker man bara att man måste göra nått fel så som folk tittar, vi är så vana att vara dömda.

Barn behöver inte så mycket!
Bara lite sand på händerna och lite gräs på byxbenet.
Och dom dör inte av en bulle.
Glöm inte att barn är barn. Dom tvingas bli vuxna snart nog. TYVÄRR!!!!
Ni minns säkert den där dagen med strålande sol när ni bara sprang runt på en gräsmatta, och kände frihet, vinden blåsa i ert hår och bubblande skratt i magen.
Berodde det på Gullegullprat?
Berodde det på Pastasalladen?
Berodde det på Märkeskläderna?
Nää, det berodde på vädret, omgivning och inre lycka.
Den där lyckan vi vuxna så lättvindigt viftar bort. Eller faktiskt glömt bort.
Glömmer uppskatta när ens barn rusar med ett leende och stora kramenfamnen. -För dom är smutsiga å vi har bråttom
Glömmer uppskatta när ens barn lägger handen på din kind när dom somnar in. -För dom måste se sin favvoserie på tv.
Glömmer uppskatta en glassig mun som vill pussa dig. - För att dom inte vill bli kletiga.
behöver inte fortsätta ni förstår.
Iallafall.
Känslan av innerlig lycka, inte konstlad lycka när man är störst bäst och vackrast.
Utan lyckan, att man duger precis som man är.
Var man än är.
Hur man än är.
När man än är.
Att man duger, oavsett vad folk än har att säga.
Det är det viktigaste ni skall lära era barn. Att dom duger! Precis som dom är!


tack för mig.