Undrar hur länge man är deppad innan skiten vänder!
Så trött på att gå å vara ledsen utan ork till någonting.

Känner mig så fet, så ful och så fruktansvärt oönskad!
svullen som en jävla gris av värmen, ändå äter jag inget.
Ful som en padda svettig och usch.
Vill inte gå utanför dörren.
Så oönskad!
Som om man är ivägen!
Och alla är bortresta.

Passar jätteofta, så fort nån behöver mig, och jag är jämt allas psykolog och nära vän.
Men sen då?

Nu sitter man här ensam!
Eller jag har ju barnen som leker för fullt i värmen.
Vill bara ligga på stranden men ser problemen.
Kåsjön är full av glas, härlanda tjärn bara massa sump man blir kolsvart av, havet blir över 7 mil tur och retur, inte fan har man råd med det i längden.
Vill ju bara skratta samla ihop alla vänner och dra till havet och få lite sol och grilla.

Saknar så innerligt en varm kram som jag vet att nån menar, att dom kramar mig för dom verkligen tycker så mycket om mig!
Ingen kram av måste, eller för att det känns bra, utan för att nån verkligen tycker jag är så där superfin, med alla mina fel och brister.
Andra kramar tar jag inte ens emot och dom äcklar mig!
Jag hatar falskhet!
Just nu stöter jag iaf från mig alla utan barnen!
Vill bara bli lämnad under en sten!
Eller att nån drar fram mig och får liv i mig.
Jag vill inte må död!
Kan inte ens sätta fingret på det.

Så många tankar man försöker bearbeta men ma kommer jämt lika långt och utan framsteg, som om det tar stop när det blir jobbigt! Slutar bara i självömkan.

Usch,
undrar om man orkar ta sig till stranden och grilla kanske, men vart?
USCH Usch usch!

Pressen när det är sommar är avskyvärd!
Å va skönt en stormig höstkväll och bara få lägga sig med täcket över huvudet och inte ha dåligt samvete för att man är inne en dag...

Nä imorgon är min depression slut, nu bestämmer jag det!
Idag är självömkans sista dag =)

Farewell