Jag är nästan förvånad att jag kan känna känslor just nu.
Hela mitt inre kokar men ändå, jag orkar ingenting.
Finns ingen glädje i nått idag.
Finns ingen ork idag.

Vaknade med så mkt förväntan på att göra nått med barnen.
Efter tre timmars bråk, puttningar och vilda lekar tappade jag orken nånstans vid 10-snåret.

Nu är klockan 15 och det har bara gått längre.
Har inte ens kommit utanför dörren.
Varför skulle jag det?
För att dom skall skrika och vara uppkäftiga i affären?
För att dom skall slåss på stranden?
För att dom skall hålla på vart jag än går?
Utan att lyssna på mina upprepade nej, så det känns som man har världens mest ouppfostrade barn?
Vad har hänt? Dom har ju jämt lyssnat!!!

I måndags på IKEA låg Emelie raklång på marken och skrek för hon inte fick sin vilja.
Jag ger inte efter!
Det skulle gapas å skrikas om vem som skulle köra vilken vagn, vem som körde mest, vem som gick först. 80% av tiden gick åt till att säga nej, sluta, upp från golvet, sluta puttas, du pratar inte så till mig etc...

Innan det var vi på frölunda torg, samma visa där, när man får en tillsägelse lägger man sig raklång och gallskriker.
Folk tittade på om hennes mamma var borta, men jag stod 10 meter ifrån och lät henne få sitt utbrott istället för att bära henne klösandes, slagandes och skrikandes och folk tyckt jag var en sur morsa.
Lät henne ligga och väntade ut henne.

Vart jag än går är det kamp på liv och död.
Under alla mina år jag jobbat med barn har jag ALDRIG stött på nått liknande.

NU börjar jag bli utsliten.
Inte nog med att unga madame redan från magen visat vart skåpet skall stå mot sin lika envisa mamma, nu har sonen tatt efter lillasyster.
Borde de inte vart tvärtom?

Så nu har jag en uppkäftig, tyken 5 1/2åring i trotsåldern med.
Och dom hejjar änna på varandra i tysthet.
Det som Alex gör apar Emelie efter och så talar Alex om att hon inte får göra så och skall hålla på.
Det som Emelie gör apar Alex efter och så är vi på ruta ett.
Alex har ALDRIG betett sig så här som liten, och jag vet barn är olika.
Jag hoppas bara på andras erfarenheter att lugna barn blir kaxiga i 5 årsåldern och blir lugna och goa sen, och vilda barn lugnar ner sig i 5 årsåldern och är lugna sen.

NU tar han igen allt.
Jag har provat allt, utan att ge med mig.
Jag väljer mina fighter.
Men regler är regler.

Jag har provat allt från att få gå å läga sig även om klockan är 5, bestraffningar i form av ingen tv, inget playstation, att inte få göra si eller så, åka i säng utan godnattsaga, you name it.
Jag har provat att gapa och skrika och ryta ifrån, för att mötas av antingen ett blängande eller en sur min och massa jävla trams saker som skratt, grimasher osv.
Va fan e respekten som jämt funnits? Är jag verkligen så värdelös?
Jag har provat att pedagogiskt sitta ner och förklara.
Jag har provat mutor.
Jag har provat att förvisa dom till rummet och komma ut när dom tänkt över.
Jag har fan provat allt, hela registret.

Ändå så stämmer uttrycket Barn skall vara hemmablinda och bortatama.
Dom lever djävulen här men jag VET också att dom är underbara borta IBLAND.
Folk säger jämt att jag har så fina barn och kan vara stolt å uppfostrat dom så bra.
Men nu stämmer det inte längre.
Dom bara skrattar och jävlas vad jag än gör.
Visst i denna åldern skrattar barn när dom skämms, men jag är slut nu!
Hjälper inte heller av att vissa jämt skall tala om för ANDRAS barn gör inte si och så, och förmana när deras barn är 7 resor värre. Som om dom skall uppfostra andras barn men INGEN får säga ett ont ord om deras barn. Som om dom MÅSTE skälla på andras barn för att slippa känna att deras barn är värst.

Är så trött på att jämt säga till mina barn att bete sig, inte slåss och att säga förlåt, när inga andra lever efter den visan. När mina barn tittar undrandes på mig varför dom andra får kasta sand, slåss och ta saker och slippa låna ut sina saker.
Vad skall man säga? Men ändå! Mina barn skall veta hur man beter sig.
Man lånar ut sina saker om man tar med det till kompisar, är hemma eller i sandlådan, man säger förlåt när man vart dum och man gör inte dumheter som att slåss, klösas och kasta sand.

Alex skulle sova hos mormor för 2 veckor sen, och jag tänkte få lite lugn och ro, men de slutar jämt på samma sätt han ringer helt hysterisk och hyperventilerar och tror jag har övergett han. Gråter och går inte att få lugn. När jag kommer släpper han mig sen inte på flera dagar. Mamma jag skall aldrig vara dum, men lämna mig aldrig!!!
Klart jag inte gör!

Så han kan inte vara utan mamma.
Han är i så stort behov av att få mysa och gosa.
Varför kan han inte bara vara i det stadiet?
Istället för att varva det med att bråka och bete sig för jävligt.
Han har så fruktansvärt stor empatii, varför kan jag inte få han att använda det jämt?
Vi kan prata om saker som gått fel på kvällar och han är ledsen och skall inte göra på så sätt mera, och senare är det glömt.

Emelie är lika mammig hon och försöker jag ens gå på gymmet och lämnar dom i barnpassning så kommer dom ändå efter 15 minuter när hon är totalt hysterisk och skriker tills hon kräks efter mamma.

Sist tex, talade om för dom att jag behöver få sitta här 5 min extra innan hon är trygg.. Neeeeeej då, ni mammor är så överbeskyddande å dom slutar gråta när ni går...
Jag vet, jag är fritidspedagog och har vart dagmamma i flera år, jag VET hur barn normalt reagerar, men det är inte så med Emelie...
Jo då du är bara överbeskyddande...
Ok säger jag, reser mig upp och går.
10 min står hon på utsidan med lama bortförklaringar att dom tycker synd om HENNE, fast jag sa d från början, precis som om jag är en dålig mamma som lämnar henne när hon blir så ledsen.

Ja titta fan inte på mig?
Jag har ångest att veta att snart måste jag lämna detta lilla troll på dagis.
Efter jul är mamma pengen slut.
Efter jul MÅSTE jag hitta ett jobb direkt eftersom jag inte har A-kassa.
Eller ett extrajobb, gärna hemifrån så jag kan vara hemma på vårdnadsbidrag till hon blir tillräckligt lugn att lämnas.

Förstår inte logiken i att ena sek härja och gå sin egna väg i livet och vara TOKvild, till att bryta ihop för 1 timma på gymmet med andra barn.

Just nu är jag slut, helt utschasad, efter först en vecka på orust och sen en vecka i Danmark.
Jag har dåligt samvete jag inte gör nått med barnen, fast jag vet att jag gör så mkt mer än andra och dom verkligen har det bra.
Jag vet dom inte behöver stimulans varje sekund, men känns inte skoj när man knappt orkar lämna sängen och bara är arg irriterad och ledsen.

För varmt för slottskogen, för blåsigt på stranden, för svettigt på promenad, ne men då sitter vi hemma å bråkar istället.
Är less, nere och bara , äh, jag vet inte, tror inte ens jag kan känna nått.
Varken ilska, uppgivenhet eller lycka.
Men jag kan sitta här med stoneface och titta i väggen.
Måste fan ta mig i kragen.
Vad har jag egentligen att sörja?

Min vän, hon förlorade sin lilla dotter Amanda för 2 veckor sen.
I magen, SÅ jävla totalt orättvist!
Kan NÅGON förklara logiken i att en liten flicka i vecka 39 bara helt plötsligt dör i sin mammas mage?
Att hon skall tvingas föda fram ett dött barn. Att ligga 17 timmar i värk för ingenting?
10 fingrar, 10 tår, men inget hjärta som slår?
Vart fan är logiken?

Tror detta bidragit en del till min lilla lätta depression, att jag bär allas smärta på mina axlar, försöker finnas för alla och stötta alla, och jag VILL finnas för henne.
Jag lider med henne, jag önskar jag kunde ta bort all hennes smärta.
Jag har ingen erfarenhet, mer än en annan väns prat.
Jag kan relatera till det och berätta för Pernilla hur hon kände det.
Men jag kan inte ta hennes smärta.
Jag kan se den, nästan röra den, nästan känna sorgen själv i att krysta för inget, få hålla en kall bebis, och det gör att mina ögon svämmar över av sorg.

Världen känns inte rättvis, va fan har dom gjort? Två underbara människor som mister sin lilla dotter, en otroligt charmig 2-åring som mister sin syster.

Tror dock det hjälpte henne att jag lyssnat i timmar på henne.
Att få prata av sig med en hyfsat utomstående.
Att få gråta i nåns famn som kanske inte även lider vad ens dotter, syster eller bästis gått igenom.
Att få berätta om sin förlossing, dagarna efter, uppgivna känslor, och funderingar på om kremering eller vanlig begravning är bäst.
Och hur det känns att välja en familjegrav där man senare själv skall ligga.
Att behöva känna att om en vecka så begraver man sitt barn.

Var är logiken?
Samtidigt mitt egna liv med mina bekymmer.
Kanske är för mkt.
Jag vill bara skratta.
Spela minigolf  när solen sakta svalnar på kvällen, grilla med vänner och skratta.
Och få känna man bubblar av lycka.

Nåja, jag har väl en 60-70 år på mig att få göra det.
Brukar ta några dagar så är man piggelin igen.

Tills dess får jag väl fortsätta bråka med mina miniligister.
Å inbilla mig att pussarna när dom sover gör att dom känner mig kärlek, för hur kan dom göra det av en som bara skäller, gapar och är arg...

Ain´t life fantastic...