Idag var en konstig dag.
Min lilla pojke, min guldgosse, mitt gryn, min busunge, lämnade sin förskola för att börja 6-årsverksamheten till hösten.
Jätte spännande jätteskoj och stort.
Det var med tunga steg vi igår gick mot förskolan, kanske mer för mig som har svårt för förändringar.
Sista gången man gick för att lämna han klockan 9 lagom till frukost.
Sista gången han skulle äta frukost med sina vänner.
Sista gången dom skulle gå på promenad.
Sista gången dom skulle äta lunch 12.30.
Sista gången för den gemensamma lässtunden.
Sista gången han tog på sig för att gå ut på gården.
Sista gången....
Vet inte varför, men jag känner så stor sorg.
Kanske att jag själv har så vansinnigt svårt för separationer, att skiljas, förändringar och liknande.
Som om det är  mig det är jobbigt för...

Han kommer få minst lika skoj i skolan.
Men plötsligt är min lilla kille inte så liten. Min lilla kille börjar bli stor. En skolpojke.
Stor sorg på nått sätt.
Underbart han växer å blir stor å go, men ändå, min lilla kille.
Som om dgarna när han älskade att gosa med mig sakta försvinner mot en självständighet där jag inte behövs?
Kan det vara så?
Sen raskt in i tonåren där jag är det mest dumma, fanskap han vet.
För att sen förhoppningsvis bli en go vuxen underbar man.
Inte för att gå händelserna i förväg, men tiden tickar, sanden rinner i glaset. Under broarna där livet flyter fram.

Kan inte förklara denna sorg bara,
Vet inte varför.
Men jag känner den.
Folk kan skratta coh le och säga jag är korkad.
Men mina känslor försvinner inte.
En blandad underbar känsla som blandas med sorg. Spänning-Sorg, som yin och yan.

Iallafall....
Idag var avslutningsfesten.
Såg fram emot den, men ändå bävade jag.
Det var så stort för mig.
Kanske att Alex aldrig vart på dagis, så att detta var första steget mot självständighet.
Har ju haft han hemma 4 1/2 år.
Dom andra var så glada ååå nu börjar mitt barn skolan. Den känslan och glädjen och spänningen har jag med. Men även denna sorg.
Kommer säkert skratta åt det om några år, lixxom jag skrattar åt hur jag grät på hans ettårsdag *ler*

Idag var festen planerad 16.30-18.00
Vi började med poängpromenad.
Alex visade mig, sin far och sin syster vägen. 12 frågor om året på furan.
12 rätt...
Sen var det picknick, med pannkakor, pastasallad, pen riche och frukt och kakor.
Gott!
Alex hade inte ro utan ville springa iväg med sina vänner...
Sina första vänner...
Som kommer krympa till 1 kille och 3 flickor i nya klassen. Men även massa nya vänner. Vänner för livet. Att dela 13 år med kanske.
Lät han springa medan dom tråkiga tankarna som "nu är det sista gången han springer med den å den"

Han har jämt varit en oerhört go kille. Slåss inte, observerar och försvarar dom svaga.
Han kan pipa fram ett förslag på lek till nån ensam och sen så leker alla tillslut.
Men han vågar inte fråga sina vänner om han får vara med/ om dom skall leka det och det.
Leker barnen så tittar han på tills han blir inbjuden.
Ett exempel på gården var när han stod och tryckte mot väggen och såg när dom andra lekte.
Frågade om han inte skulle vara med.
"Jag vågar inte fråga"
" Klart du vågar"
"Mamma, jag står här å väntar lite, jag måste hitta modet, jag vet det finns inom mig"
Hoppas HOPPAS han finner modet inför skolan att våga ta för sig och leka.
Inte bara titta på.
Men där spang han iaf runt för sista gången lycklig som bara ett barn kan vara.
Usch va jag är blödig, nu rinner tårarna igen *skrattar*

Klassföräldrarna överräcker gåvor vi samlat in till, och barnen samlas på trappen för att sjunga lite sånger.
Trodde hjärtat skulle brista av stolthet när min vackra lilla prins till son står där. Det finaste jag har!
Han ler med kroppen, sjunger vackert och gör rörselser, lite blygt men sååå fint.
Står med tårar igen och känner mig sååå löjlig.
Sen talar fröknarna om också dom med sorg i sina röster att några skall sluta och börja skolan, nån flyttar och sånt. Så dom som skall sluta skall stå kvar.
Dom håller ett fint tal och så delar fröknarna ut medaljer med barnens namn, datum och förskola.
Alex går så stolt fram som han bara kan medans fröken fäster hans medalj så skrattar han och säger "stick mig inte bara"
Då sprack hjärtat av stolthet!
Både för mig, han själv och hans pappa.
Sen var det vernissage med barnens teckningar, pyssel, dukar och annat vackert, Bildspel med kort från året.
Fröknarna sprang och plockade ner Alex saker men jag sa att jag kunde komma tillbaka nästa vecka så att dom slapp stressa och kunde  vara i gruppen. Dom blev så glada av det. Fick även veta att jag kunde ge en skiva så skulle jag få alla kort på data.
Tömde hans fack, även det med klump i magen....
Fattar inte, sen man fick barn har man blivit som en kärring....
Såååå känslosam...

Alex sprang runt och sen tog vi farväl av kompisar, föräldrar och fröknar.
Som alltid säger Alex hej då Olle, ses i morgon.. Hej då Daniel, ses imorgon....Samma till alla barn och så ger han en kram. Så öppenhjärtligt men barnen blir glada. Kramar lite tafatt tillbaka, som dom inte vet hur man tar emot en sån handling. Är man stor eller kan man kramas ett tag till lixxom...
Men det finns ingen imorgon på furan för Alex.
Nu väntar härligt sommarlov, med salta bad och sköna kvällar. Myggbett, sol och bus.
Innan allvaret börjar.
Den mödosamma klättringen upp till vuxen ålder, med massa skola, krav och prestationsångestar. Att pendla mellan liten kille till stor tuffing, att göra sig fri, skapa en identitet och tja, lära sig livets hårda gång.
Barndomen är inte slut, men kraven hårdnar.
"Nu när du är så stor..." "Nu har du skola imorgon" "Har du gjort läxan"

Spontana lekar, bus och äventyr kommer hända många år till, men ändå, skillnaden finns, men den är kanske mest verklig för mig.

Kanske dax att göra utskolning på föräldrar?
*Ler*
Låta dom få anpassa sig succesivt.
Barn klarar det bra.
Nu skall mamsen med förstå det =)

Var inne i hans rum och klappade han, smekte hans kind, luktade på han, gosade och bara kände all min kärlek som ett stort element i min kropp.
Som jag inte kan ge utlopp för all kärleken, till mina barn som fyller mig! Så stor att jag inte vet vart jag skall göra av den =) Kan inte krama och pussa tillräckligt =)
Tänk att man kan älska någon så mycket?
Magiskt!
Skrämmande!
Och alldeles, alldeles      UNDERBART!