Jag hatar ångest.
Man vrider och vänder i sängen. Kan inte ligga still, bara vrida sig och nästan resa sig varannan sekund, för saker man måste göra, men inse att det är gjort och lägga sig ner igen.
Sömnlösa nätter.
Svettas. Kallt. Man fryser så man skakar, är blå på kroppen, men det rinner om än. Kallt!
Att tro att bröstkorgen skall slitas itu åt varsitt håll när ens inre hotar att explodera.
Kleta ner alla med inälvor och blod.
Bara för att slippa händerna som krampar om ens hals.
Ingen luft.
Hjärtat slår som en trumma mot revbenen. Hårt. Snabbt!
Yrsel, man kan varken ligga, sitta eller gå.
Bara vänta ut.
Vänta ut att hjärtat skall lugna sig, svetten sluta rinna, få temperatur i kroppen och kunna andas.

Sluta tänka vad alla andra känner.
Sluta bry sig om hårda ord.
Sluta att lyssna på ord som sägs i hat.
Att själv sluta hata.

Man lever som i en bubbla.
Observerar.
Bevakar.
Funderar.
Försöker få klarhet.

Men enda som upptar ens tankar är
Hur fan skall jag orka.

Men, en piss i atlanten.
Det är vad det egentligen är.
Bara det att droppen rann över bägaren.
Ett swooosh och bägaren exploderar.
Som mitt inre vill göra.

Jag vet bättre än så.
Jag vet att folk trycker ner för att själva må bra.
Jag vet att folk säger hårda ord i ilska.
Jag vet vem jag är, JAG VET!
Jag är inget horslask.
Jag är bara en mycket liten tjej, som inte tar skit.
Bara för det är jag inte gjord av plast.
Inte ens av glas.
Jag är bara ömtålig som ett...