Igår vill jag radera från minnet.
En liten lätt lobotomi.
JAAAAAAAAA, man kan lobotomera en protes, så slipper ni fråga det =P

Hela eftermiddagen var bläääääääääää
Började på
AAAAAAAAAAAAAAAJ som fan, va klor min dotter har, dom går seriöst inte att göra kortare, får fan göra manikyr på henne och slipa ner alla håll och kanter.....*inspekterar 3 naglelmärken på halsen* aaaaaaaaaaajje
Iaf.

Började på lekplatsen.
Hade hämtat barnen gick ut på lekplatsen, tog en filt och lite dricka.
Barnen lekte kanonfint.
Jag fick inte stå bredvid då gallskrek dottern och kastade sand och vart monster.
Satte mig på bänken och då vart det annat liv i lådan.
Man rusar upp för trappan eller va man skall säga i en lutning på 50 grader gående rätt upp, ist för som dom stora barnen typ böjja sig framåt och springa men hålla i sig med händerna.
Trams för en 18-månaders "bebis"
Här går man upprätt, gärna med lite full stil.
Vinglandes.
Så åker man rutchkana själv jättefort, så man hoppar över guppen.
Alex vågade inte förrän han var nästan 3, men enligt Emelie kan det inte finnas löjligare kana....

Dom åker i ungefär 30 min sen så på nått sätt får Emelie foten mot kanten på kanan, stannar upp lite i farten och slår huvudet rätt i kanten.
Hon ylar till lite och jag tröstar henne i ung 1 nanosekund och hon blir irriterad på gullet, så hon skall ner och åka mer.
Släpper ner henne med viss tvekan och låter henne åka.
Efter ett litet tag är hela pannan röd som en handflatas storlek.
Tittar och tänker, neeeeeeeeeej, inte mer blåmärken, sen är det lite skrapat med.
Låter dom leka.
När vi skall gå in ser hon ut som Quasimodo.
Hela ögonbrynet är nästan svullet med 2 cm.
Har blivit en böld som hänger ner över ögat.
Blå, röd och hmmm konstig.
Går upp till vårdcentralen där dom säger att det kommer svullna mera och att hon kommer bli blå i halva ansiktet =P
Förstår att jag kommer behöva hålla mig inne resterande vecka, annars lär man ju bli tittad på konstigt sätt...
Iaf.
Blöjjorna är slut och jag måste handla.
Och hämta mediciner till Emelie, vanliga astma medicin, men har även fått akutmedicin om hon får andstopp.
Ner i bilen och tjoa värre än Mora träsk för att hon inte skall somna.

Parkerar, går ut ur bilen.
Emelie skall gå.
Själv.
På vägen.
Lyfter upp henne och storsvettas när hon gallskriker som om man slagit henne, ser ju ut så iaf.
På gångvägen sätter jag ner henne och väser, men gåååå dåååååååååå.
Hon tjoar och ler så glatt så man inte ens anar det var samma unge som för 3 sek skrek sig hes.
Hon går sin egen väg i livet.
Även egen väg på gångbanan.
Alex på 5.5 år håller så glatt mamma i handen, men Emelie lägger underläppen på överläppen, korsar armarna å det kortaste möjliga NÄ, fast hon säger Mä. Och skakar på huvudet.
Låter henne gå då.
Tills jag tröttnar.
Tar henne under armen och in på aptoteket.
Märker att kassörskan mer tittar på hennes blåmärke, än hör vad jag säger så börjar med att förklara skämtsamt att barn inte skall åka rutchkana.
Får ut mediciner plus tydlig visning på hur akutmedicinen används.
Då hinner Emelie tugga i sig 4 paket tuggumi. Med papper. Och tattueringar.
Som jag sa i ett annat blogginlägg kan dom visst tugga tuggummi, bara det är ett helt paket åt gången.

Ut på gatan och skämmas.
Kommer fram till Willys och skall ta en vagn.
Får blicken av dottern som säger "om du tror att jag frivilligt utan våld sätter mig i den har du FEEEEEEEEEEELfelfeeel"
-Titta Emelie, Lalle sitter ju i vagnen....
-Mä.
-Sa du mee?
-NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ, vrålar hon då.
Folk skrattar så sött. Så sött att det dryper om mig.

Tar och placerar henne där ändå.
Skrik på du. JAG bestämmer.

In i affären, entrar dörrarna och hör:
-Mamma, kan jag få det dataspelet?
-Nej, det kan du inte
-Varför då?
-För att mamma inte har pengar till det.
-Snälla...
-Nej Alex, sluta tjata...
-Snäääääääääälla.
-TYST NU!

Skäms lite när jag hörde HUR högt jag sa det.
Bläddrar i bladet och kollar alla erbjudanden..
-Mamma, titta...
-Mmmm
-Kan jag få den?
-Nej, du kan inte få den.
-Snälla?
-NEJ

Andra gången.

-Mamma, kan jag få sån?
-Godis? En måndag? Nää
-Snälla?
-Men, NEJ , säger jag ju.
-Vaaaaaaaaarföööööööööööööör?
-För att jag har inga pengar. Toffeefee äter man på lördagar, inte en måndag och jag har inte pengar.
-Snällaaaaaaaaaaa.
-Ja, men visst, välj. Antingen en sån toffeffe, eller mat resten av veckan.
-Toffeffe..
-Ja, men det blir ingen kvällsmat idag, ingen middag, ingen frukost lunch eller middag varken tisdag, onsdag torsdag eller fredag?
-Meh, måste du var så arg?
-Ne, men jag säger ju att jag inte har pengar...
-Köp mat då om det skall vara så nödvändigt.

Vänder mig om, har gått ung 4 meter. Hotar med att dom får vara hemma nästa gång jag skall handla. Själva.

Går ganska bra förbi allt bröd och flingor.
Kommer till påläggen.
Tar leverpastej, korv och skinka.
-Mamma, denna korven vill jag ha.
Han har tatt fram sån dansk salami som är knallröd. Han älskar den. Jag med. Men inte 25 spänn för typ 15 skivor.
Sen har jag redan tatt korv, så den tar vi nästa vecka.
Då surar vi lite för det. Nästan 5 minuter. Tills vi kommer till kylrummet.
Eller njä, det släppte lite innan när han fick en spindelmannen-melon (nätmelon)
I kylrummet gnälls det hela rundan för dee e kaaaaaaaaaaaaaaaaallt!
I helvete heller det är kallt å gå i ett kylrum, med en minihoudini i vagnen, ett 5årigt gnällbälte i vagnen och en svettig mamma vid "styret"
Här är sköööööööööönt.

Då tröttnar Emelie ännu mer och leker att mamma är klätterställning, Alex tjatar igen och nu ryter jag: NU E DE NOG: TYST MED ER BÄGGE!
Dom är tysta, säkert 30 sek.
Men på den tiden hinner jag njuta av att höra en annan mamma skälla på sina barn lika mkt. SKÖNT!
Folk tittar på Alex och tänker, "stackars denna lilla arma Pojke, som inte får något och som är sååå väluppfostrad och säger tack å pratar så vänligt och välformulerat."
Dom tittar på min dotter och tänker "Stackars detta lilla änglabarn som bara suktar efter uppmärksamhet och en kram och som hon ser ut, jaja, dagens ungdommar skall inte ha barn, slå dom på det däringa viset"
Dom tittarpå mig och tänker "Usch vilken, gnällig och sur kärring, sånna som hon borde inte få ha barn...."
Känner mig lika oönskad som en hundskit under skon. Fast nåja, den är värd mera kanske.

Nästan vid kassan har dom strumpor för 5 spänn.
Utmärkt.
Alex tog sista rena paret på morgonen. JIPPI! Nu slipper jag tvätta!!!!
Vi har strumpspöken här hemma. Dom äter upp ena strumpan bara.
Jag har en hel ikeaback med strumpor som saknar sin livspartner....
Alex blir förbannad att ett par strumpor i hans storlek är slut, och suktar uppgivet:
-Jag får aldrig nått, aldrig nånsin, bara Emelie jämt.
Stannar upp.
-Va säger du? Så är det väl inte? Jag har ju 4 döfräcka strumpor här med eld och grejs på!
-Jag önskar jag hade en annan mamma.
Blir ledsen, otroligt ledsen och säger uppgivet...
-Tyvärr, men du får stå ut med mig, för jag älskar dig, och ikväll kommer du ångra dom orden när det är läggdax och du vill gosa. Men jag har med känt så i din ålder, och du menar inte vad du säger.
Då kommer en räddande ängel. En tant i 65-70års ålder...

-Men va säger du lille vän? En annan mamma? Å va synd, för jag är så gammal. Å tänk om du fick bo hos en gammal tant som mig? Eller hos en annan mamma som inte vet vad du gillar för mat? Eller en annan mamma som inte köper nya strumpor så du får gå barfota? Eller en annan mamma som inte bryr sig om dig som din mamma gör. Eller en mamma som inte ger dig puss och kram på natten, Va tråkigt det skulle vara...

Alex nickar och smyger fram och kramar om mitt ben.
-Nog vill du väl bo kvar hos din lilla mamma?
-Jaa, piper Alex...
Jag viskar ett tack och bara känner sååååån tacksamhet för tanten.
Hon räddade min dag.
Från att känna mig som hundskiten, till att känna att jag var med i klubben. Mammaklubben. Där dessa dagar är test. Och det är kraven för att få titulera sig mamma. Mer mäktigt än att springa maraton

Tanten pyser vidare och jag blir lugn. Alex säger "Jag älskar dig mamma och du är den bästa mamman som finns i hela världen och jag tänker ALDRIG byta"
Sätter mig och kramar Alex och säger att jag älskar han med.
Går vidare...

Hittar flytande supergod duschtvål sen. För halva priset.
Alex får en som luktar kille.
Det har han velat ha länge.
Köper två till mig med, att ha på gymmet.

Alex skall lukta.
Flaskan har tryck...
Alex får tvål upp i hela näsan.
In i munnen.
På hela kläderna.
Och ögat.
Det gör tydligen ont med tanke på hur han skriker.
Och smaken är tydligen heller inte så god, med tanke på att det rinner ner i munnen och han gråter och bubblar i munnen.
Elak som jag är skrattar jag till innan jag får fatt i papper av personalen som med viker sig i skratt.
Då skrattar alex med. Mer bubblande skratt än hela hans lilla tvåliga mun.
Där står vi.
På willys.
Personalen som är två killar i min ålder, jag, och två barn, tanten, och andra människor och skrattar så vi gråter.
Stressen släpper.
Irritationen släpper.
Jag lever...

På återseende. För nu skall dottern få manikyr av klorna.