När jag fick mitt första barn var jag så utvilad som man kunde vara.
Alla talade om att jag skulle vara helt slut och att jag skulle passa på att sova så mycket jag kunde för sen skulle jag inte få sova de närmsta åren.

Så föddes Alex snabbt som en kanon och ut kom en sovande bebis. Stånkepär som dom sa eftersom han gurglade fosterfatten, hostade till och stånkade lite och sen sov.
Ungefär hela första året...
När han var vaken på "morgonen" var öppna förskolan stängd.
Alla möten och bvc osv fick vi ta på eftermiddagen så att han hade fått sova klart.
Somnade vid 20.00, gick inte upp förrän 11. Hela första året.
Och som jag sov. Jösses vad vi sov. Mer än jag någonsin gjort.

Jag funderade på hur fan folk kunde tycka att det var jobbigt att ha barn.
Att man bråkade om nattvak. Att man aldrig fick sova. Trötta, bleka, varelser som inte orkade träffas.

Redan från början var han gosig. Ville jämt ligga på bröstet, bli buren och pussad på.
Ligga nära nära, helst på magen. JÄMT.
Fick köpa en bärsele eftersom att enda gången han var ledsen var när han inte var nära. Men med en bärrsele kunde jag göra vad jag ville, diska, dammsuga ( japp, han sov då med) dansa runt, ligga å se en film, gå på promenad.
Och han sov. Hela tiden med ett leende på läpparna.
Helt gudoligt lätt och söt unge.

Året mellan ett och två sov han inte lika länge... bara till 10.20.....
Då hann man en liten stund till öppna förskolan iaf...
Han var sååå snäll.
Tittade bara när barnen tog hans saker, ryckte på axlarna och kröp iväg. Tog den när dom andra lekt klart.
Han var rädd att sitta i sanden och bli smutsig. Bättre i mammas knä eller vid hennes fötter. Och kramas massa. Med pussar. Och skratta. Äta fint, dricka fint.

Tack tack, lärdes fort och när han var 4 var han lika lugn och go.
Älskade fortfarande pussar och kramar och gosa med sin mamma.
Ta det lugnt och inte bråka.
Han var så snäll att det inte fanns på kartan att han skulle slå andra barn eller knuffas och bitas.
Om han gjorde nått man inte fick så sa jag direkt nej och visade att så gör man inte. Alex förstod och log och klappade fint på det andra barnet.

Vart så irriterad på föräldrar som inte visade sina barn NEJ! utan lät dom slåss och kasta sand och bråka. (Är jag iof fortfarande =P)
När barn bet och slog och rev och fick raseriutbrott tänkte jag att det borde ju vara föräldrarnas fel som inte lär barnet att inte slåss och att inte vara taskiga. Hur ser det ut hemma hos dom egentligen?
Folk sa jag hade sån väluppfostrad fin liten kille, och jag var så stolt så, vilken perfekt mamma jag var!

Men - så fick jag en unge som var den mest kaxiga lilla madam man mött!
Med attityd redan vid förlossningen.
JAG bestämmer, lär er det från början så blir mitt första år lätt.
När Emelie var ett år fick jag panik!
Vad fjorde jag för fel? Jag var hemma med båda barnen ( ALEX har förskolan 5 timmar mån-ons), jag fanns alltid hemma med barnen, inga långa dagar på förskolan för Alex, jag läste massa böcker, bakade kakor, och lekte. Jag fanns där, jag såg dom, hörde dom, och pratade med dom. Varför höll Emelie redan på att bitas och retas och sånt då?

Jopp, för att vissa barn gör så när dom blir frustrerade och inte kan göra sig förstådda med ord. Och ju mer hon kan göra sig förstådd, desto mindre slåss hon på uppmärksamhet.
Det är så oerhört nyttigt att få två så olika barn. Att uppeleva två så olika barn.
Att få smaka på sina egna fördommar, både om barn och vuxna.
Att lära sig att barn är som dom är redan från födseln.

Som jag sa. Tyckte jag var bäst mamma i hela världen med Alex.
När Emelie kom tyckte jag jämt att jag måste göra nått fel så som hon håller på.

Nä, bara att denna lilla madam, japp, tjej, visade vart skåpet skall stå redan från början.

När hon väl behagade komma ut var det fullt ös, medvetslös från början...
Visst första tiden sov hon väll med massa...
Ungefär dom första 3 månaderna.
Sen skulle man somna sittandes, så man inte missade nått.
Bli nerlagd ensam i sin säng, INTE i famnen.
Nu, när man är ett år skall man somna först 23.00 och gå upp vid 6 och leka, året om.
Helt plötsligt förstår jag dom mammorna som var så trötta och bleka och inte orkade nått.
Fast jag vägrar bli knäckt =)

Upp och leka och tjoa och tjimma...
Man kunde till skillnad aldrig sitta ner och vila och ta en fika, eftersom hon rusade runt som en galning. Tog barnens leksaker för att nu vill JAG ha dom...
I famnen satt man och sparkade och hoppade, redan från 3 månader.
Att bli gosad med var hemskt, och pussar då gallskrek man.
Blää för gos. ( Nu, vid 18 mån börjar det bli mysigt att krypa upp i famnen och kramas och pussas, iaf i nån minut!)
Till och med i liggvagnen for benen som en duracellkanin...

Promenera var med dödsdömt. Hon skulle gå själv... Från åtta månader. ... På trottoaren... Gärna i stan.
Minns på Allum, där gick hon ung 10 månader gammal och hade så skoj så.
Folk tittade på mig som jag var helt dum i huvudet. Låta detta stackars flickebarn gå själv! Inte få åka vagn.
Men man kan faktiskt inte bända ner en unge som spänner sig som en båge i en vagn, skrikandes som hon får stryk. Gå då, jag har inte bråttom och står bredvid.
Nack delen var i mataffärer, eller om man hade bråttom.

Sen borde det inte heta sittvag utan ståvagn. Man står, jämt, eller går, sitter inte...
Funderade hur jag skulle göra, jag måste ju vara felet att hon är som hon är. Envis som synden, gapar och skriker så fort hon inte får sin vilja fram.
10 månader gammal slänger hon sig inne på icas golv för att hon inte fick nån leksak i affären.
Skämdes. OJ, vad jag skämdes. I min trångsynta värld, med alex tyckte jag bara att ouppfostrade barn gjorde så. Med lata föräldrar.
Tjo, va jag bet mig i näven....

Här ligger en liten skrikande sak, när dom jämnåriga sitter så fint och jollrar som lugna violer i sina vagnar: Några kryper, inga går. Bara Emelie, som jämt gått sin egen väg i livet.
Sitter aldrig still, Aldrig, inte ens idag.
Fick hon välja skulle hon resa jorden runt- idag....
Emelie är en buddozer som går att prata med som en vuxen fast hon bara är 18 månader. Men hon förstår! Så vansinnigt bra.

Hade jag fått henne som första barn hade jag med tyckt att det var jobbigt att vara förälder.
Tyckte ju det var pisslätt, looser föräldrar som tycker det är JOBBIGT att ha barn. Men, det ÄR jobbigt.
Med duracellbarn.
Jag ÄR en bra mamma, fast hon har egen vilja, jag är lika bra mamma till henne som jag var till Alex. Dom har bara två så vansinnigt olika teprament och viljor. Skulle gärna dela upp dom lite. Så Emelie fick halva alex mys och gos, och att Alex fick lite mer envishet. Eller nja, inte idag, för han har sån otroligt skön 5års trots nu.

Han kanske vänder och blir dö jobbig, medans Emelie kanske blir lugn som en filbunke.
Lägg bloggen i favvisar så får vi se om sisådär en 17 år.

Men fakta kvarstår, jag ÄLSKAR min krångelmajja, fast hon jämt skall bestämma allt från mat till kläder, destination på promenad och läggtider.
Jag ÄLSKAR min gosekille, fast han är i trotsålder och har tappat öronen och vägrar göra som man säger i ena sekunden för att i nästa vara ens betjänt =P

Men till alla föräldrar som var sånna som jag...
Jag hoppas ni får massa barn som är så olika som mina...
Ett lätt barn och sen nån vildbatting som suger musten ur er...
Krångelmajjor som bits, ( fast bara om föräldrarna lär dom sen)
Barn som står i vagnen och ni själva sen blir bedömda som totala idioter ( som jag blev)
Så kan ni hålla truten som talar om för mig vad jag skall göra.
Jag har två barn nämligen, En av varje.
Det är nyttigt med två olika barn.
Då lär man sig att barn har personlighet redan från födseln.
Man måste vara ödmjuk inför varje liv man får!