Idag är det Lördag.
Dagen nr alla gärna går ut och festar.
Det gillar jag med ibland, men nu när man är mamma och bor sjäv med dom är det ganska skönt att slappa i soffan framför nån disneyfilm med...
Här är min krönika om vad jag anser om lördagar i övrigt =) hål till godo:
Glöm inte att kommentera....
MASSA


Folk söker sej till olika etablissemang, som sej bör, just sådana kvällar.
Som betraktare och även som statist, har jag kommit fram till att det inte är lätt att vara en ärbar kvinna i sådana sammanhang!

Klockan 21 öppnas portarna till lokalerna.
Vid den tiden är det tunnsått med folk. Alla väntar ju på det magiska klockslaget, då "trängseltiden" vid kassorna börjar.

Föreberedelserna för oss kvinnor är långa och komplicerade.
Väldoftande badoljor, cremer, puder, makeup, läggs på lager på lager och annat som får oss att tro att vi blir bättre människor!

Kläderna provas, om och om igen. För det mesta väljer vi den lilla svarta, som får oss att se både smala och sofistikerade ut. Slutligen klämmer vi in våra fötter i smala högklackade skor.

Nu börjar övandet framför spegeln. Att gå naturligt i skor, som kan få vem som helst att slå näsan i golvet, är en konst som bara vi kvinnor behärskar. Envisheten och målmedvetenheten får oss att ta de första stapplande stegen. Efter en kvart vågar vi räta på ryggarna och försiktigt släppa taget om väggen.
Nu vågar vi oss också på, att svänga lite på höfterna.

På vägen till lokalerna, går vi stapplande, arm i arm med våra plågade medsystrar. Om allt går lyckligt och väl, utan stukade vrister, sitter vi äntligen vid bordet och beställer in den efterlängtade drinken.
Fötterna i våra smala högklackade skor, hotar nu att sprängas av smärta. När den värsta smärtan har lagt sej, efter den första drinken, börjar vi intressera oss för vår omgivning.

Vi konstaterar att de tre vanligaste kategorierna av män, redan har anlänt:

Utan förvarning, uppenbarar sej "Dreglande Elvis". Det är den kategorin, ställer sej tätt bakom sin utvalda, böjer sej över henne, med blicken fast fixerad vid hennes urrigning. Med saliv i mungiporna och med ett sluddrande tal, ber han henne - eller brösten om en dans.

Om hon mot förmodan svarar ja, blir hon stuffad som en möbel runt dansgolvet. Med samtliga kroppsdelar fastklistrade mot henne, sjunger han falskt och högljutt med i låtarna." Dreglande Elvisar", förpassas vänligt, men bestämt till fortsatt jakt!

Kategorin "Travoltorna" har mer finess. Vid uppbjudningstillfället, är han till skillnad från "Elvis" korrekt. På dansgolvet rör han sej som en gud -tycker han. Han lägger gärna in en piruett eller stepp i dansen och har hela tiden ögonkontakt, med sin kontrahent. Med ett litet leende avancerar han sakta närmare. Nästan obemärkt dansar han bort med sin partner, bakom närmaste pelare, emedan han koncentrerar sina dansrörelser mer och mer till mitten av kroppen. Har man vid det här laget inte lyckats smita undan, riskerar man kroppskontakt av andra graden-stötvis!

Slutligen har vi "Torrisarna". Man känner igen dem på deras högdragna sätt. De svettas ymnigt och de iskalla blöta händerna får oss osökt att tänka på fisk.
Ofta överröstar de orkestern, med att föra intellektuella samtal. " Torrisarna" är nästan hopplösa att bli av med. Eftersom de är mycket artiga, är de svåra att snoppa av. Att försöka smita är lönlöst. De hittar oss lika lätt, som om de hade varit utrustade med radar!

"Elvisar", "Travoltor". Och "Torrisar" till trots, finns det en och annan man också. Men de vaktas oftast av sina fruar.

Därför har jag lagt de högklackade, längst in i garderoben. Där får de ligga några år till.
Kanske dammar jag av dem, den dagen jag kan ställa mej till den kategorin "Vaktande Fruar".