När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil  i  uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar  som rasade året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en  ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt trots  deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de jobbade för en krona i timmen så att de kunde hålla familjen från att svälta ihjäl.

Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt jag hade det  när JAG var liten och hur lätt de har det nu.
Men ..

Nu när medelåldern närmar sig med stormsteg, kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom.
Kidsen idag har det så förbannat lätt!!! Jag menar, jämfört med min barndom lever de i nån satans utopi.
Jag ogillar att  säga det men, dagens ungdom, vet inte hur bra de har det.

Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt Internet - när vi ville  ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själva!
Det fanns ingen e-post heller.
Vi var faktiskt tvungna att skriva ett brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret  ytterligare en vecka.

Det fanns inte heller MP3:or eller Napster. Om man ville stjäla musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv.
Eller  så fick man vänta till på lördag och hoppas att de spelade låten på Tracks-listan för att  kunna spela in den på band, men DJ:n brukade vanligtvis snacka över hela början  på låten och sabba alltihop ändå.

Vill du höra om att ha det svårt? Vi kunde minsann inte bara ladda hem porr.
Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer av "Fib Aktuellt" på närbutiken.
Antingen det, eller så fick man nöja sig med underklädessektionen i Ellos-katalogen.

Det var de alternativ vi hade. Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och någon annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var.
Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.
 
Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation tv- spel med högupplösande 3D-grafik heller - vi hade Atari 2600.
Du kunde lätt se vilka  rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället.
Vi hade inte "Grand Theft Auto" och "Tekken 3", vi hade "Space Invaders", "Pong" och "Asteroids" - och  grafiken sög!
Din gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte massor med  levels och olika vyer och bilder - det var samma bild.
Hela tiden.

Det fanns inte några böcker och tidningsartiklar om "Hur man vinner i .", för om det hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den  bara innehålla en rad: Bli inte skjuten.
Du kunde inte vinna eftersom spelet  bara blev svårare och snabbare tills du dog.
Precis som livet.

När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla säten var i samma höjd.
Om en lång kille satt framför dig så ... taskigt läge.

Inte fanns det nån jäkla kabel-tv heller.
Vi hade två kanaler utan text-tv. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen.
Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på lördagsmorgnarna  mitt i Gomorron Sverige.
Fattar du!?
Vi fick vänta HELA VECKAN, era bortskämda  små skitungar!
Inte heller fanns det nåt Bolibompa med blonda  yppiga programledare. Vi fick Staffan Westerberg, Clownen Manne och nån jävla tomte i  en regnbågssoffa som lallade om böcker istället...

Det är det jag säger, barnen har det alldeles för lätt. De är bortskämda. Jag svär, de skulle aldrig ha klarat sig i fem minuter på  70-talet...