När jag var i USA besökte jag en indianstam i Nordamerika.
En dag fick jag rida in till grannbyn med hövdingens son, som var känd för sin bittra uppsyn och sitt dåliga humör.
Men efter bara några meter började hövdingens son att tjoa och skratta och ryta som ett brunstigt lejon på savannen. Invånarna i grannbyn hörde oss komma galopperande på lång väg.
Medan sonen glatt traskade in i lanthandeln kom en farbror fram till mig och frågade vad i all sin dar jag hade gjort med den oborstade ynglingen.
- Jag har ingen aning! Jag satt tyst och stilla bakom honom hela vägen och höll fast i sadelhornet för att inte ramla av.
- Damen...? Indianer rider inte med sadel...