Igår var jag på begravning.
Min mammas mans mamma har lämnat oss.
En vacker cermoni som gjorde ont när hennes man skulle ta farväl.

Det mest magiska i detta är när han tar farväl vid kistan.
Dom var gifta i 65 år....

SEXTIFEM ÅR!!!!!

Hur i hela helvete får man det att hålla så länge?
Jag kan ju knappt få mina förhållande att vara ett år =P

Är det ens möjligt att vara kär så länge?
Eller blir det en vana?
Att man förr i tiden inte KUNDE skilja sig?
För alla äldre säger ofta att man måste jobba och att man måste förlåta männen som gjort misstag...
Skulle ALDRIG förlåta otrohet.
Men var det så annorlunda förr i tiden?

Vet inte...
Men vackert var farvälet och det kändes i hjärtat....

Vila i frid Gunborg!