Har gjort en hemsk upptäckt...
Sen jag fyllde 29 har mitt liv drastiskt förändrats...
Jag har lärt mig vissa visa saker men även kunnat konstatera saker...
Vad säger ni? Håll med och nicka instämmande....

Det är så att det är en magisk gräns med barnafödande...
Man är max 45 när man får sista eller första barnet, men efter det får man inte barn. Inte som mamma iaf =)
Beror det på att naturen inser att man glömmer bort vad man lagt bebisarna, så som dom glömmer glasögonen på huvudet, att ta sin hormontablett och att torka överläppen av alla svettattacker alla tanter i klimakteriet får? Eller varför?
Nja jag är 29 och har två barn. Och jag har inte slarvat bort dom så ofta. Dom har snarare slarvat bort mig =)
 
Nästa sak jag lagt på tankehyllan är en spännande sak. HUR kommer det sig att jag kan köpa en påse godis på runt ett kilo, en påse chips och en påse ostbågar, säg 250 g styck...  1.5 kilo godis alltså.
Hur i helvete kan jag på detta gå upp 5 kilo?
Jag har aldrig varit bra i matte, men detta är ju tom för ologiskt även för mig...
Till råga på allt får jag finnar, oren hy och annat skit på köpet?
Varför?
Förvandlas godisets vikt till annan tyngd i magen? Är det kemisk reaktion med salivet, eller va fan händer?
För jag vill lätt bli första att knäcka den gåtan.

Jag kan sitta och tänka på en sak i flera timmar som är jätteviktigt, och POFF så är den väck. Hur jag än försöker kommer jag inte på vad det gällde. Typ:
MÅSTE ringa nån för att berätta en sak som är såååå intressant....
-Hej det är Blondiie...
-Heeeeeeeeeeeej gumman bla bla bla...
-DU, jag måste bara berätta en sak, eller vänta, va fan skulle jag säga?
Det kan tom bli så jävla orättvist pinsamt att jag pratar om en sak och MITT i samtalet tänker, va fan pratar jag om... Vad var det jag skulle säga?
Betyder det att min hjärna lämnar mig totalt i dessa ögonblick?

Har även kommit på en skitsmart idé.
Om du har massa problem som upptar din tid..
Då är tipset:
TADAAAAAAAAAAAA: K-l-ä-d-e-r!
Jupp, sätt på dig en för liten tröjja som åker upp över magen, och Voila så går du hela dagen och drar i tröjjan och försöker hålla in magen och puta med brösten,. Funkar extra bra tillsammans med tighta byxor...
OCH för små skor..
Gärna så det blir lite skoskav och gör ont. Jag lovar, dina problem är far far away....

Nu bor jag i en storstad.
Men i mitt område har vi en skitbra praxis tycker alla... Alla utan jag.
Om jag inte vet vad jag gör så lovar jag dig, alla andra vet vad jag gör.
Min middag, mina sovtider, och allt annat skvaller, vem som dejtar vem, vilken som har en mr rabbit 3300 och vilka som lyft brösten. Här ingår även intimpiercingar...
Även teman som vem ligger med vem och vems makes om ligger med vilken hemmafru, får man lätt reda på i sandlådan.
Såå, vet du inte vad du gör, kom hit så vet alla andra det åt dig...

Jag går in i min klädkammare och inser att mina jävla kläder krymper.. Jag HATAR fukt i garderoben.
Får jämt byta ut den lixxom. Och bli lika besviken varje gång jag inte kommer i kläderna jag hade när jag var 18.
Eller jag hade innan jag var gravid...Hur kan mina 34 kläder vara för små? Dom passade fine innan. Ännu värre är väl när mina 42 kläder KÄNNS som 34. Begriper mig verkligen inte på denna logiken. Den är värre än min godislogik. Nya kläder kryper typ 2 storlekar i min garderob.

Jag har insett att jag aldrig blir den tighta vältränade storlek 32 jag en gång var... 40 verkar bli ett idealmål från 42.. Min nya jacka är en medium, what a progrese.
Istället för att ha fettet som ännu en ovän får jag väl bli vän med skiten då. Vi får nog fan bli riktigt goda vänner. Vi lär väl dela resten av livet ihop. FUCK!

Jag har ju själv haft ätstörningar och varit otroligt smal...Men nu!!!! Smala människor irriterar mej!!! Speciellt när de säger saker som: 'Du vet, ibland glömmer jag äta'.
Numera så kan jag glömma min adress, mammas mellannamn och mina nycklar. Men jag glömmer aldrig att äta. 
Fast iof, jag säger med jag glömmer att äta, så dom inte tänker, amen fetto, du som är så fet äter väl jämt...
Därför matchar jag utseendet med en godis i handen för jämnan... Perfekt
Haha jag tror nästan mig själv, jag glömmer inte, jag SKITER I DET!!!! Man måste vara speciell för att glömma äta! Magen kurrar ju jämt efter choklad?

Jag vaknar och det tar ungefär en hel jävla dag att vänja mig vid dagens problem, missär och annan skit.
Och vet ni? Preciiiiis när jag vant mig.. Då kommer Idag.
Japp, ni läste rätt, alltså, precis när man accepterat läget, då kommer en helt ny dag och gör nya bekymmer för än. Och även dom tar en ny dag att lösa.

Jag tror att jag förstår allt..
Japp precis allt förstår jag...
Sen vaknar jag. Av klockan, till en nu strålande dag, upp ur koman eller medvetslösheten.
Och inser att jag inte förstår ett piss..

Tights är heller inget att sukta åt. Dom gneds ihop så jävligt mellan låren när jag joggade att det satte eld på strumpbyxorna... Varför då fortsätta?
För att förvärra det ännu mer och konstant flytta in i mina mysbrallor?
Skulle inte tro det va?

En annan sak som drabbar folk i min omgivning nu är att att dom jämt är upprörda över någonting, alltid sura och gnälliga och klagar på det. SEN GÅR DOM OCH GIFTER SIG MED DET!!!
Knepigt...

Läste en artikel ganska nyligen.
Dom pratade om stress för kvinnor... Symptom som äta för mycket, eller för litet... impulsköp... Kör bil alldeles för fort...
Skojjar dom då eller? Det är är ju för fan mina tankar om en perfekt dag?
Hur tolkar man det då?

Aja, kan bara konstatera att det var bättre förr...
Bli för i helvete aldrig 29!
Jag fasar mig gråhårig för min 30-årskris.
Kan den komma redan nu tro?