Hejsan!
Var ett bra tag sedan jag uppdaterade, eller iaf var personlig....
Vill väl inte skriva ut här, där alla ser min blottande nakenhet heller, utan skriver det mest för mig själv, för att senare slå på min underbara mask med humor, som jag gömmer mig bakom.
Men jag vet även att det finns två personer som inte har med mitt liv att göra som gottar sig i min olycka.....

Kanske har jag någonstans på vägen tappat mig själv?
Begär inte att någon skall läsa, ej heller förstå...
Vad kan ni förstå som jag inte ens själv kan bringa klarhet i eller förstå....
Vad känner jag? Vem är jag? Hur mår jag? Varför duger jag inte? Är detta livet?
En evig lång tomhet...

Tillfälliga glädjeämnen för att sedan ännu en gång dö ut till tomhet....
Ekande tomhet...
Ensamhet, rädsla och sorg...

Är detta livet? Blir det inte bätre än så här?
Mer bubblor i magen?
Mer skratt??
Endast tillfälliga skratt, tillfälliga bubblor för att sedan återgå till det tomma eviga sökandet efter frid....

Försöker rannsaka mig själv, försöker tänka ut vad jag vill, vem jag är, vad jag tänker och känner....
Känner jag ens? Är jag död? Vem är jag?

Jag vill sätta mig på ett plan så långt bort här ifrån som möjligt.
Vill komma härifrån. Behöver komma härifrån....
Dit ingen känner mig,
Dit ingen vet vem jag är eller vad jag har i väskan, som är så tung att bära...

Där jag får sova ut, nu när jag inte finner ro att slappna av och sova eller ta igen mig, där allt snurrar på i 140 blås utan chans att hämta andan....

Där jag kan äta, nu när jag inte finner ro att äta, när paniken och ångesten äter mig innifrån, utan att gråta på insidan och ångesten skär som rakblad...

Där jag gråter mig till sömns över trötthet eller tankar hur allt kunde gå så jävla fel. Så länge vi var tillsammans skulle ju allt falla på plats...
Jag vill själv känna att jag duger, att jag är fin, och framför allt värd att älskas. Jag behöver inga ord, jag behöver handling.

Där jag kan vila upp mig psykiskt, efter all press i skolan. Många känner den inte, men min egna press på mig själv, att vara bäst, ta mig till toppen och lyckas, maxa tentor och essa skolan. Där jag kan släppa taget och bara vakna leende, äta en god frukost och gå en tur på stranden.
Utan stress, irritation eller panik. Där jag finner inre ro...
Bort från alla krav.

Dit inga vänner når mig, dit ingen når mig.
Där vill jag gå i mina tankar och hela mig själv.
Skratta med mina barn utan tankar på att städa, plugga, sova eller äta.
Ta mig till havet, gör mig till drottning. Gör mig till huvudpersonen i mitt egna liv....

Dom säger att allt man inte bearbetar kommer ikapp..
I´m a living proof....
Jag drunknar snart, hjälp mig att hämta andan....

Jag ser tillbaka på åren som gått...
10 år...
Vad har jag gjort?
Vad har jag åstadkommit?
Två underbara fina små kidz, mitt livs stoltheter, trots trots och andra jävligheter...
Förhållanden, löften, svek och kärlekar....
Livet slutar inte spinna på, det saktar inte ens ner....
Vad vill jag?
Bli en sjuhelvetes säkerhetschef, men kommer jag lyckas? Har jag styrkan i den mansdominerade världen? Dit jag vill verkar ingen vilja ta mig... Jag VILL in in polisens säkerhetsstab, i MUSTS säkerhetsstab, men allt hindrar mig, kan jag inte göra det perfekt så gör jag det inte alls....
Jag duger återigen inte....

Jag har "förlorat" vänner.
Jag har bytt vänner...
Men dom finns där hos mig, liksom jag hos dom.

Men duger jag?
Jo, det gör jag, jag duger att snackas skit om.
Val jag gjort i livet, människor som aldrig träffat mig, människor som måste trycka ner andra för att själva få bekräftelse och satisfaction, dom kan prata om mig i brist på annat....
Men I´ve got news....
Bakom fasade finns en mycket liten flicka som gråter ensam vid trottoarkanten...
Stampa på ni som inte har bättre saker för er....
Jag kommer resa mig...
Jag kommer återigen besitta min styrka...
Då kan ni sitta där och gömma er bakom rykten..
Jag vandrar på livets hårda väg, ingen väg jag önskar er, bara att ni tar en liten genväg då och då för att korsa mitt liv...
Träffa mig, lära känna mig, jag är inte så farlig. Först när ni lärt känna mig, då ger jag er mandat att dömma mig...
Men jag blir alltid föremål.
Jag vet varför...
Jag är en av få människor som säger vad jag tycker oavsett vad det kostar mig.
Medans andra vänder kappan efter vinden, ändrar versioner för att inte sälja sig själva, står jag upp och kämpar till sista blodsdroppen för det jag tror på. Oavsett vad det kostar mig.
Jag kan inte leva med lögner eller sälja andra.
Man kan ALDRIG bli lycklig på andras bekostnad.
Men snälla, döm mig inte, ni vet så lite om allting.
Ni litar på rykten, pratar om mig...
En dag finner ni sanningen.
Då hoppas jag ni skäms, över vad ni gjort.

Jag är så ledsen på alla svikna löften.
Jag är så ledsen och sviken på livet...
Jag vill hitta mig själv...
För just nu är jag väldigt vilsen....
Och ingen ka leda mig hem, för jag är vilse för evigt......