GRATTIS ÄLSKADE ALEXANDER 9 ÅR
Hipp hipp hurra hurra hurra hurra!!!
Idag blir Alex 9 år!
Ser fram emot att få väcka han med frukost på sängen samt paketöppning=)
Alexanders stora dag!
Dagen idag är en märklig dag
den är din, Alexander!
Gårdagen föll ur dina händer
Den kan inte få mer innehåll
än du redan gett den
Morgondagen vet du ingenting om
men dagen idag den har du
använd dig av det
Idag kan du glädja någon
Idag kan du hjälpa någon annan
Dagen idag är en märklig dag
den är din
Jag önskar dig inte guld mitt barn
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg
men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig vänner i ett rikligt mått
och vänner att lita på.
Mamma älskar dig lilla hjärtat!!!
Min alldeles egna lilla guldgosse!
I väntan på kort som jag tatt får den som vill läsa Alex förlossningsberättelse taget från hans hemsida.
Inte mycket till vikt kanske, men har inget bättre å skriva än så länge...
Ni som inte har barn uppskattar det nog inte=)
Så till er säger jag GOTT NYTT ÅR!
Idag såg jag världens ljus för första gången 05.42. Det tog bara 3 timmar och 20 minuter för mamma.
Här kommer berättelsen mamma har skrivit till mig:
Dagen innan så hade jag lagat tre-rätters middag till Pappa, Mormor och Bonus. Och samma dag hade vi varit och hälsat på pappas mormor å där var hela hans släkt. Ingen anade nått.
När jag å pappa kom hem satte vi oss för att titta på TV och för att ta det lungt innan nyår. Vi hade bestämt att inte stressa, för nyårsafton var den enda dan du inte fick komma....
Nyår hade vi tänkt fira hos mormor, så jag hade bestämt mat. Det skulle vara avocado till förrätt, portvinsmarinerad fläskfilé med potatisgratäng till varmrätt, och after eight päron med rörd vaniljglass till efterrätt. Det hade jag tjatat på mormor om i flera veckor... till slut gav mormor efter för mitt tjat... men nån mat blev det inte...
Jag å pappa kollade som sagt på TV men det gick inget bra som vi ville se så vi gick och lade oss. Jag kunde inte sova så jag låg och läste en bok. När jag hade läst en LÅÅNG stund så tyckte jag att det nog var dax att släcka fast jag inte var trött. Jag släckte och låg och filosoferade i mörkret, det kändes lite konstigt i magen. Jag trodde att det bara var du som rörde på dig, för du var en livlig än.... Jag ville inte säga nått till pappa för han var ju redan lite nervös... När jag låg där och tänkte och kände efter så trodde jag att det nog skulle bli bättre om jag gick på toa. Jag hann inte tänka tanken färdigt förrän det kändes lite kletigt i trosorna...
Jag kollade på klockradion som visade 02.23 och gick på toaletten. På väg till toan så tyckte jag att det droppade lite, men jag hade hostat så mycket så jag trodde att jag bara "hade lite svårt att hålla tätt". Några dagar innan hade jag nämligen varit hos doktorn och fått medicin för att jag hade feber, hosta, bihåleinflammation och ev luftfrörs-, eller lunginflammation. Jag mådde jättedåligt.
Jag satte mig på toastolen å kissade JÄTTELÄNGE och så plötsligt gjorde det ont i ryggen och lite i magen. Det kändes lite som mensverk. Jag sa till pappa att jag nog fick en värk, men då sa han bara
"-Nej, du är nog bara lite nervös, det är ju tre veckor kvar, kom och lägg dig igen.." Då sa jag
"-Nä, det gör ont nu igen!" Pappa att jag skulle säga till nästa gång det gjorde ont och det gjorde det efter 4 minuter. Pappa trodde att jag skojade när jag sa till igen och igen. Men det gjorde jag inte. Jag fick 3 värkar under 12 minuter. Då blev pappa jättenervös och kom till toan. Han frågade om han skulle ringa till BB, men det ville inte jag...
Jag ville inte ALLS föda barn, jag ville bara sova för jag var ju jättetrött och fortfarande lite sjuk. Jag tänkte att det var långt innan du skulle komma.. Pappa frågade igen lite snällt medan jag halvgick tillbaka till sängen om vi ändå inte skulle ringa eller packa en väska.
Då blev jag jätteirriterad och sa att om han nu så himla gärna ville ringa så kunde han ringa själv. Och så drog jag täcket över huvudet.
Tillslut ringde pappa till BB och frågade om det kunde vara dax. På BB sa dom att det nog skulle ta lång tid eftersom att det var första barnet, så vi skulle vara hemma så länge som möjligt. Annars skulle vi kanske ändå få åka hem från förlossningen. Dom tyckte att jag nog kunde bada hemma om jag ville, men om det kändes otryggt så fick vi gärna komma upp. Eftersom att det bara gjorde mer och mer ont så tyckte vi att det nog var bäst att åka dit iallafall och titta. Bada vågade jag inte för det hade jag läst att man inte skulle göra om vattnet hade gått, och jag var ju inte riktigt säker.
Pappa sprang och hämtade bilen medan jag klädde på mig. Först körde han in på gården och sedan körde han jätte, jättefort till BB.
När vi kom till parkeringen så gick jag ut ur bilen å lutade mig emot den, jag fick en värk men lyckades gå till dörren och plinga på klockan och så gick vi in. Det kom en jättesur sköterska som visade in oss i ett rum. Hon sa att jag kunde lägga mig på britsen och det gjorde jag. Då sa hon till mig jättesurt.
"Du kan ju faktiskt ta av dig skorna" Det tänkte jag inte på för jag tyckte att det var onödigt, jag hade ju bara sandaler och så var det ju papper som man byter varje gång det kommer någon ny. Det kom in en jättesnäll barnmorska som hette Anna och hälsade. Jag blev jätterädd för henne. Hon var en jättestor bastant kvinna, men hon var underbar.
Vi viste ju inte att det skulle gå så fort så hon sa att vi bara skulle ha henne en stund bara tills den nya personalen kom och löste av.
Hon kopplade på en CTG- kurva på magen för att se hur många värkar jag hade och om dom var så kraftiga att vi behövde vara kvar eller om vi skulle få åka hem å vila. Hon såg ganska snart att värkarna var såpass starka att vi skulle få vara kvar.
När hon kände om jag var öppen så visade det sig att jag redan var öppen 3 cm.
Vi tyckte att det var konstigt båda två, för jag hade ju bara haft värkar ett litet tag.
Anna sa att det nog skulle ta MINST 7 timmar, 1 cm per timme och eftersom att jag inte ville ha nån bedövning så var det nog bra om jag gick in i badet för det är ju ganska avslappnade och bedövande att bada.
Jag älskar att bada, det gör jag nästan varje dag , så jag tyckte det var bäst att gå in och blöta simhuden mellan tårna.
Jag tassade in i badrummet och la mig i det härligt varma och skummade vattnet. Lustgasen var med som min allra bästa vän, och det var konstigt, för den hjälpte egentligen inte...
När jag legat jättekort så började det att göra mer och mer ont. Jag försökte t o m söva mig med lustgasen men det slutade bara med att armen somnade å jag minns att jag tänkte "Lyft armen, LYFT armen, LYFT ARMEN.." men armen löd inte mig. Jag började gråta och tänkte att det nog skulle komma att göra jätteont. Nu gjorde det ju inte speciellt ont. Det gjorde självklart ont men jag trodde att det skulle göra 100 gånger mer ont och om det gjorde så "ont" nu, hur skulle det då inte bli? Tillslut sa jag till pappa:
"Ring på klockan, för jag tror att bäbisen kommer nu!" Pappa som hade läst 2 sidor i sin bok tittade upp och sa:
"Nä, det har bara gått 40 minuter så du kanske har öppnat dig 1/2 till 1 cm max" Jag minns att jag tänkte att det måste gått mycket längre tid, men det hade nog inte ens gått det. Jag sa att antingen så fick han ringa på klockan eller så fick jag själv ställa mig upp och göra det. Pappa ringde på klockan och barnmorskan kom in. Jag sa att jag trodde att du var på väg men hon skakade på huvudet å sa:
"Lilla vän, det är en bra bit kvar, du kan inte ha öppnat dig än!"
Tillslut så tog hon på sig en vante, kände efter och säger helt plötsligt med lite panik i rösten till pappa:
"Ring på den klockan, fort" Pappa ringde och på en sekund så kom den sura sköterskan in. Anna sa till henne:
"Hämta en säng, vi skall förlösa!" Den förvånade kvinnan sa:
"Va!, Nu? Skall jag hämta en säng till modern eller barnet?" Då sa Anna:
"Fort, en säng till mamman!" Jag fattade ingenting. VA! Skulle du komma nu? Alla 7 timmar då? Jag hade ju inte fått gå i korridoren med en vagn! Inte fått massage! Inte legat i sackosäcken! Nä, dom måste mena nån annan! Men pappa sa: "Jasså, då gick det så jäkla snabbt ändå?" och så såg han lite nervös ut.
När jag föddes så tog det bara 3 timmar och 20 minuter och man anade att det skulle gå lika fort för dig. Men det var ju inget vi anat för vi hade ju räknat med upp emot ett dygn!
Men det visade sig att du tryckt på så mycket att jag hade öppnat mig 7 cm på 40 minuter. Vi var väl så nyfikna på att få träffa varandra för första gången..
Anna sa att jag var tvungen att ställa mig upp, men jag hade ont och orkade inte. Anna blev jättestressad och sa till mig på skarpen:
"Jessica, det är allvar nu, du får inte föda i vattnet! Ställ dig upp NU"
Eftersom att jag inte orkade så fick pappa lyfta upp mig ur vattnet, för nu var det bråttom, tänk om jag vetat att jag skulle få se dig inom några minuter!!
Dom hjälptes åt att få upp mig på sängen och så rusade dom ut från badet till förlossningssalen...
Inne på salen så sa Anna att dom skulle ta lustgasen, men då fick jag nog och sa att dom kunde ju försöka att ta min lustgas...Det slutade med att jag födde dig med lustgas...
Du kom ut efter tre krystvärkar, så bråttom hade du! Jag vet inte vem som var mest förvånad, Du, Jag, Pappa, eller personalen. Anna sa bara "Jasså, då blev det en förlossning till innan jag fick gå hem.."
När du kom ut så gnydde du bara lite grann. Inget skrik. Dom la dig på mitt bröst och så fick vi äntligen se varandra för första gången, Klockorna stannade, Världen slutade snurra, det fanns bara jag och pappa, ensamma med vårt kärleksbarn, DU! För första gången såg jag din pappa gråta av glädje, tårarna föll som aldrig förr...
Jag var övertygad om att du var en flicka under hela graviditeten, så även när du föddes. Men du lurade oss alla. I magen kallades du "Grynet" för det mesta men även Amanda. När dom lagt dig på magen så började jag stryka dig över ryggen, och kom till pungen. När jag kände där så sa jag bara:
"Jesus, vilka hemorrojder hon har!" Alla tittade konstigt på mig och sa:
"Nä, det är inga hemorrojder, Jessica du har fått en pojke!" Då sa jag:
"Nej, jag skall få en flicka.Jag trodde dom inte så dom fick hålla upp dig och visa. Då sa jag:
"Vänta, det kanske kommer en till då!"
Jo, visst var du en pojke! Men jag kunde inte tro att jag skulle bli så glad över det! Helt plötsligt tyckte jag att det var bättre med en liten kille, en liten prins...MIN prins.
Jag kände att jag bara var tvungen att ringa min mamma, din mormor. Så du var väl nån minut första gången hon hörde dig! Jag ringde och sa:
"Hör du mamma?" Då hörde hon dig gny! Jag var överlycklig! Alla tvivel jag nånsin haft var som bortblåsta, Nu var du här! Medans jag pratade med mormor så lyfte dom upp dig och stoppade ner en slang i svalget och magsäcken. Jag blev jätterädd och trodde att nått var fel, men det var bara du som svalt massa fostervatten, så du hade lite problem att andas, sedan fick du en LITEN, liten tratt som skulle funka som mask med syrgas i. Strax därefter mådde du jättebra!
Du föddes 19 dagar för tidigt och den ende dagen jag sagt att du inte skulle komma. Nu kommer du ju alltid att vara minst i klassen, och få göra allt sist, såsom moppe, körkort och liknande. Men det var ju du som valde....
Du vägde 3060 gram och var 49 cm lång. Det tråkiga var att vi i all hast glömde kameran, så det finns inga kort från förlossningen eller när du är precis nyfödd. Pappa åkte därför till Backaplan och köpte en digitalkamera han hade sett dagen innan.
Eftersom att vi hade åkt mitt i natten och så fort, så hade pappa bara pjamasbyxor på sig, men vi ville ha en kamera så snart som möjligt så på första kortet är du ca 8 timmar.
När du föddes var det över -20 grader, en riktig vargavinter som inte släppte på flera veckor, precis som sommaren som var den varmaste på flera år! När pappa åkte till Backaplan så var det "bara" -18,8 grader ute så han frös nog en hel del i sina byxor.
Efter ett tag fick vi äta en födelsedagsbricka för dig. Jag åt, men pappa var så trött att han inte orkade, han somnade pladask i saccosäcken istället, med dig på bröstet, medans jag smaskade i mig min första måltid som nybliven mamma!
Födelsedagsbrickan bestod av jättefina smörgåsar och hallonsaft i champangeglas, du fick även en liten ros, som vi har sparat åt dig!
Jag älskar dig så obeskrivligt mycket!
//
Mamma
För er som vill läsa mer kan ni ta del av vår första tid tillsammans på BB:
Du föddes tisdagen den 31 december 2002. Innan vi kom in på BB så låg vi på förlossningen. Mer om det kan ni läsa under förlossningen.
Vi låg kvar på förlossningen ganska länge eftersom att vi skulle träffa läkaren. Jag ville inte att dom skulle ta blodprov på mig för att jag är så rädd för sprutor, så till slut så gav dom upp. Eftersom att jag var så förkyld och hade massa infektioner i kroppen så vågade man inte söva mig.
Vi fick våran "födelsedagsbricka" och så åt jag medans pappa somnade med dig på bröstet i saccosäcken.
När vi ätit och sett att du mådde bra så blev vi förflyttade till avdelning 310. Klockan var då 12.30
Vi åkte upp i sängen, och du låg på mitt bröst.
När vi kom dit så möttes vi av en barnmorska som visade oss runt. Sedan så kördes vi ner till vårat rum där vi skulle bo några dagar.
Vi hade fått ett familjerum, så vi hade rummet helt för oss själva. Pappa hade också en egen säng.
Inne i rummet så fanns nu vår säng, pappas säng, din säng ( en plastbalja, som du aldrig sov i, du provåg den inte ens...), ett skötbord med badkar, blöjor, och kläder.
När vi kommit upp så kollade pappa bara att allt var bra sedan så åkte han iväg till Backaplan, för att köpa kameran han hade sett. Det var jättekallt, och pappa hade bara pyjamasbyxor och det var -20 grader. Men allt hade gått så fort så vi hade åkt ifrån kamera och allt.
Medans pappa var borta så låg vi bara och tittade på varandra. Vi kunde inte få nog av varandra. Du sov mest, men jag kunde inte sova så jag tittade på dig i ett. Du var det sötaste jag någonsin sett....
Sköterskorna kom in med information om sjukhusvistelsen. Sedan kom pappa tillbaka. Han hade med sig mormor och bonus. Vi gick sakta ut till dom, för dom fick inte komma in på avdelningen. Utanför fanns det en liten soffa som vi satte oss på.
Mormor sa att du var det sötaste hon nånsin sett.
Dom hade med sig en present till dig. Dom hade köpt en mössa, vantar och en overall som var alldeles för stor.
Efter en liten stund så gick dom så att det inte skulle bli för mycket för dig. Vi gick in på avdelningen och mormor och bonus åkte hem.
Innan vi gick in på avdelningen så kom överläkaren. Han gick med på att söva mig på eftermiddagen för att dom skulle få min blodgrupp. Han var jättesnäll.
Inne på avdelningen så var det middag. Tyvärr så gjorde man inte som på andra avdelningar när man ligger inne, att man beställde mat man ville ha, utan här kom det bara en rätt.
Just denna dag var det såklart fisk och det tål ju inte jag, så jag fick klara mig utan mat, men jag var jättehungrig för jag hade ju inte ätit sedan på morgonen, dagen du föddes. Men men, man kan säga att jag stirrade mig mätt på dig...
På eftermiddagen så kom dom för att hämta mig så att dom kunde söva mig. Dom hämtade mig vid 16.45 och så körde vi upp på operationen för att få ett prov.
Dom var jättegulliga där. Inne på operationen så tittade jag på klockan hela tiden och så tänkte jag, men söv mig då , så jag får komma till min lille kille. Jag pratade på om hur söt du var för alla inne på rummet. Jag tittade på klockan och det sista jag minns är 16.56. När jag vaknade upp så såg jag dig för mitt inre, och visaren som visade 17.01 Det första jag sa var bara:
"Kör ner mig på avdelningen nu!"
17.05 rullades jag in till dig.
Under tiden så hade dom gjort ett gulsotstest på dig. Sköterskan tyckte att det var på tok för högt så vi fick åka upp på neonatal för att du skulle få sola lite.
Pappa fick bära dig för om jag andades på dig med min andedräkt full av lustgas skulle jag kunna söva dig med den.
Uppe på neonatal var det så små bäbisar. Dom låg i kuvöser och i alldeles blå rum.
Det fanns bäbisar som var födda i vecka 25 till och med, och dom flesta överlever.
Uppe på neonatal så kom det en sköterska för att ta hand om dig. Hon bytte blöja och tittade på dig. Hon tyckte att du var lite röd men inte så farligt.
När hon hade kollat färdigt så tog dom in dig i ett litet rum för att sticka dig. Jag följde inte med för att jag var så rädd. Pappa var också kvar på utsidan med mig.
Du sa inte ett ord när dom stack dig i handen...
Provet visade att du hade gulsot, men inte så farlig som man föst hade trott. Dom tyckte att det var bättre att du följde med oss ner än att du skulle ligga alldeles ensam i ett solarium några timmar.
På vägen ner fick du åka i mitt knä i en rullstol, och jag lovade att inte andas eller pussa på dig, för då skulle du bli alldeles snurrig av all min lustgas.
Nere på avdelningen så hade det kommit mer mat. Efterrätten bestod av ostbricka, bara för att det var nyårsafton. Jag mumsade i mig som bara den efter att jag försäkrat mig om att det inte var nån fara om jag åt Brie. Jag hade längtat som en galning efter det hela graviditeten.
Sedan vilade vi en stund och åt kvällsmat.
Vi somnade till båda två och vaknade av att dörren öppnades. In kom mammas och pappas gamla arbetskamrat Carina som vi båda tyckte/tycker så mycket om. Hon jobbar på BB då och då. Det var en ren slump att hon jobbade på nyårsafton.
Vi hade frågat sköterskorna om Carina jobbade men dom sa att hon inte gjorde det. Hon skulle egentligen ha gjort det men hon hade bytt avdelning just denna dagen för att jobba med sina kollegor.
Det ångrade hon nu!!!
När hon hade börjat hade hon fått höra att någon som hette Jessica hade sökt henne. Då hade hon tänkt:
"Jessica? Jag känner ingen Jessica som skall få barn?"
Sedan kom hon att tänka på mig och pappa, så hon kollade mitt efternamn, och visst var det vi!
In kom hon iallafall och så satt vi och pratade en stund. Sedan höll hon dig och sa att du verkligen var något speciellt. Sedan var det dax för henne att gå och äta sin nyårmiddag med kollergorna.
Vi pinade oss genom att ligga vaken till klockan tolv. Då började dom att smälla massa raketer och skåla. Inne i Tv-rummet så skålade alla andra pappor och skrek och hade sig, men vi tog det lungt och tittade på dig. Vi hade annat att bry oss om än att sitta och dricka öl, skrika och skåla.
Då tittade vi på varandra, sa gott nytt år och så somnade vi.
Jag kunde inte sova så bra, jag var helt uppspelt och så hade jag lite ont i magen. Jag sov oroligt hela natten och bara någon timme sammanlagt.
Resten av tiden på BB gick till att lära känna dig, lära sig amma (det var aldrig några problem) och sköta dig.
En sköterska, Jamille som pappa och jag tyckte om väldigt mycket visade oss hur man gjorde för att bada dig. Det tyckte du om. Det var också Jamille som dansade med dig och gjorde rörelserna till "Las Ketchup- Asereje"
Dagen kom då vi skulle åka hem. Det var den 2:e januari. Pappa hade hämtat kläder och bilstol.
Det var 18 minusgrader ute och jättekallt. Helt plötsligt började jag gråta, för jag ville inte åka hem. Hur skulle det gå? Vi fick ju ingen manual och så hade vi ingen klocka som vi kunde ringa på om det skulle vara något. Vem skulle vi nu fråga? Alla sa att det skulle så så bra så, att det inte skulle bli några problem (vilket det nu aldrig blev).
Men jag kände att jag hade velat stanna ett dygn till. vi hade ju inte varit där mer än 2 dygn nästan. Vi hade ju räknat med att få ligga minst 3 dygn.
Men platsbristen gjorde att vi var tvugna att åka hem. En liten kul sak var att båda avdelningarna var fulla, men det fanns bara en tjej per avdelning, resten var pojkar.
Så här fint har din pappa skrivit om dig men glöm aldrig:
Vi älskar dig så otroligt mycket
Här är pappas hörna....
Hej "gubben" när du kan läsa detta kommer du att vara en stor pojke. I pappas ögon kommer du alltid att förbli liten.
Här kommer det att finnas lite av varje t.ex om min upplevelse av den långa väntan, hur förlossningen var för mig etc.
Allt började för ganska länge sedan. Mamma och jag hade bråkat. Hon ringde mig på kvällen och berättade att hon hade mått dåligt hela dagen och att hon hade varit hos doktorn. Det var nämligen så att det fanns en orsak till illamåendet och den orsaken var du.
Jag höll på att ramla av stolen när mamma berättade det för mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle känna. Skulle jag vara glad, ledsen eller inget av det.
Jag tyckte att jag var ganska ung och visste inte om jag skulle klara av att ta hand om dig och din mamma på rätt sätt. När det var dags för första besöket på MVC så följde jag med mest för att din mamma ville det.
När vi kom dit så träffade vi en barnmorska som hette Ruth. Hon pratade med oss en stund, för att sedan be mamma att lägga sig på britsen för att kunna lyssna på dina hjärtljud. Det tog inte lång tid förrän vi hörde ditt lilla hjärta. Det lät som ett litet lok som tuffade omkring. Ruth förklarade att det lät jättebra. Ruth berättade även att i och med att mamma var så långt gången redan vid första besöket så ville Ruth se om hon kunde se dig med hjälp av ett ultraljud. Det var första gången som jag fick se att du faktist fanns till. Jag började att fatta att det fanns något där inne som senare skulle bli den mest underbara lilla pojke som finns, nämligen du.
Vi gick på några samtal hos Ruth innan det var dags för det "riktiga" ultraljudet. Jag tog ledigt några timmar från jobbet för att kunna följa med, för att få chansen att se dig igen.
Vi åkte till Östra Sjukhuset där det var en barnmorska som skulle kolla på mammas mage. När vi hade väntat en stund kom en man i 40 års åldern och ropade upp mammas namn. Vi tittade fundersamt på varandra, men följde snällt efter in på ett rum. Det visade sig att barnmorskan som skulle göra ultraljudet var en man. Han var jättetrevlig. Han pratade med oss en stund och sedan så förklarade han precis vad det var som han tittade på i sin maskin. Han visade oss din ryggrad, ditt huvud, dina armar och ben. Han sa att allt såg jättefint ut. Med hjälp av ett kors på sin skärm vid datorn så fick vi veta den dagen som det var tänkt att du skulle födas. 18 Januari 2003. Nu blev det ju inte riktigt så men det är en senare historia. Vi köpte även ett kort som han tog med hjälp av maskinen. Jag var jättestolt när jag och mamma åkte därifrån. Jag frågade mamma om jag fick ta med mig kortet in på jobbet för att visa och scanna. Antagligen såg mamma hur stolt jag var, för hon tyckte det var en bra idé. Dagen efter så skulle mamma ta med sig bilden till sitt jobb för att laminera den. Tyvärr så var det ingen som vi kände som hade försökt detta. Det var nämligen så att kortet inte tålde den värmen som blev, för det blev alldeles svart. Mamma var jätteledsen och trodde att jag skulle bli arg och besviken. Jag förklarade för mamma att vi i alla fall hade bilden scannad. Hon trodde mig nog inte för hon var lite ledsen i några dagar för det som hände med bilden.
Tiden gick och mammas mage växte och där mina känslor för dig! Jag kommer inte ihåg hur långt din mamma var gången när jag kände dig sparka mot min hand. Jag kommer däremot ihåg känslan som fyllde hela min kropp. Jag var lycklig ända ut i tårna, och så stolt så jag hade kunnat spricka. Vid den här tiden i graviditeten hade jag helt accepterat att du fanns och att du skulle komma ut till mig och din mamma. Jag började att tro att det faktist gick att skaffa barn, trots att många tyckte att vi var lite för unga.
Mamma var nu jättetjock och go. Hon var det vackraste som fanns i mina ögon. Hon gick där stolt med sin stora mage i vädret. Vi hade nu börjat att tro att det var en liten flicka i mammas mage, för alla "klassiska" tecken pekade på det! Tänk så fel vi hade!
Jag var jättekär i mammas mage och gick och klappade på den så fort jag fick chansen till det. Tyvärr så fick mamma ganska ont i slutet av graviditeten, jag tyckte så synd om henne. Tyckte att det var mitt fel, att hon hade så ont! Men din mamma är en av dom tappraste människor jag känner, så hon gick där med sina svullna fötter och stora mage utan att säga ett knyst om att hon hade ont. Det var nämligen så att du gjorde så att mamma gick upp 33 kilo. Det mesta var vatten och det som inte var vatten tillhörde dig på ett eller annat sätt.
Detta är min upplevelse i korta drag om hur det kändes att vara en väntande pappa.
Förlossningen
Mamma och jag åkte till backaplan för att kolla det sista på rean innan nyår. Vi kollade inte så länge för vi skulle åka till min mormor och morfar och fika med resten av släkten. Vi hann dock med att gå in och titta på digital kamera. Jag pratade en stund med försäljaren, men beslutade mig för att vänta du skulle ju inte födas föränn om c:a 3 veckor, så jag hade ju gott om tid att kolla runt efter en bra kamera. Nu blev det ju inte så din lille filur. Mamma och jag åkte till min mormor och morfar och fikade en snabbis. Sedan åkte vi hem. Vi tittade på tv ganska länge den dagen och natten med för den delen. När vi äntligen beslutade oss för att gå och lägga oss så var klockan närmare 2 på natten. Efter att vi hade legat i sängen så sa mamma plötsligt:
-Antingen så gick vattnet eller så har jag kissat ner mig!
Jag trodde att hon skämtade, men jag var inte riktigt säker på att hon skulle skämta om en sån grej. Mamma gick iväg till toaletten och satt där en stund, när hon plötsligt säger:
-Jag fick nog just en värk!
Då fick jag panik!!! Jag tog fram min klocka som jag hade lagt på sängbordet. Jag sa till mamma att hon skulle säga till nästa gång som hennes värk var slut. På så sätt skulle vi få reda på hur lång tid det var emellan värkarna. Det vanligaste som barnmorskorna säger är att det är c:a 10 minuter mellan värkarna i början. Din mamma hade 3 värkar på 10 minuter. Paniken steg inom mig.
Jag tjatade på mamma att hon skulle ringa förlossningen. Tillslut blev mamma så trött på mitt tjat, att hon sa till mig att jag kunde ringa.
Jag ringde till förlossningen och fick prata med en jättego barnmorska som sa att det inte var något att oroa sig för. Hon sa att mamma kunde gå in och lägga sig i badet om hon ville. Men hon sa även att om vi ville så kunde vi åka upp till förlossningen för det var ingen där, det var helt tomt. Så dom hade all tid i världen att ta emot oss.
Jag pratade med mamma en stund, men hon fick bara mer och mer ont. Tillslut bestämde vi oss för att åka upp till förlossningen. Jag packade en väska med lite kläder till mamma och mig. Naturligtvis packade vi ner en liten dress till dig med. Det skulle komma visa sig att den var alldeles för stor men det är en senare sak. Jag gick ner för att hämtabilen i garaget. Eller rättare sagt jag sprang ner i garaget för att hämta bilen.
Jag öppnade bommen och körde in bilen på gården, sen gick jag upp för att hämta mamma. Hon hade klätt på sig och var nästan klar. Vi tog väskan och åkte ner till bilen. Mamma han inte mer än att sätta sig i bilen föränn hon fick en värk.
Vi kom ut på motorvägen poå väg till sjukhuset. Jag minns att jag tittade som hastigast på hastighetsmätaren, som visade 150km/h!!! Jag struntade i att vi körde för fort, jag var rädd för att hon skulle föda i bilen!
När vi kom fram så gick jag för att betala parkeringsavgiften, men det visade sig att maskinen var sönder! Under tiden så försökte din mamma att ta sig ut ur bilen, men det gick sakta. Hon hade så ont. Jag har aldrig tyckt mer synd om din mamma än just i det ögonblicket. Hon hade så ont att hon var tvungen att luta sig emot bilen. Jag har aldrig sett din mamma vackrare än i just det ögonblicket. Jag visste att hon hade ont men hon sa inget. Hon tänkte väl på dig kan jag tänka mig!
När vi kom in på förlossningen så möttes vi av en sköterska, som visade oss in på ett förlossningsrum. Mamma la sig på sängen för hon fick en värk. Då sa sköterskan:
-Du kan ju faktist ta av dig skorna!!!
Mamma höll på att tappa hakan, men plockade snällt av sig skorna utan att bråka. En liten stund gick och det kom in en barnmorska som hette Anna. Hon kände på mamma och det visade sig att hon var öppen 3 cm. Det var tydligen så mycket som man måste vara för att få stanna kvar. Och det var väl tur det. Dom kopplade mamma till maskin som mätte mammas puls, när värkarna kom och din puls. Det kallas CTG. Efter c:a 20 minuter så sa barnmorskan att mamma gärna fick bada eftersom förlossningar tar ganska lång tid. Mamma som älskar att bada hemma, tackade naturligtvis ja. Jag tog min bok ur väskan och följde med mamma in i badrummet. 40 minuter senare sa mamma till mig att jag var tvungen att ringa efter sköterskan, eftersom det kändes som om hon skulle skita på sig. Jag försökte att lugna mamma, genom att säga:
-Du kanske har öppnat dig 1cm och då kanske det känns så.
Mamma tittade ganska surt på mig och sa:
-Ringer du på klockan eller ska jag behöva gå upp och ringa själv.
Jag förstog att mamma menade allvar och ringde efter sköterskan. Hon kom nästan med detsamma. Hon frågade vad som var problemet och mamma förklarade. Sköterskan sa att det ska kännas så. Mamma ville att barnmorskan skulle känna i alla fall. Barnmorskan tittade lite ansträngt på mamma, men tyckte:
-Jag får väl känna då då.
Efter det startade paniken på allvar. Barnmorskan skrek till mig:
-Ring på klockan hon ska förlösas.
Det är aldrig kul att se en barnmorska få panik. Jag ringde på klockan och in kom sköterskan som hade bett mamma plocka av sig skorna tidigare. Mamma såg inte alls glad ut över detta. Sköterskan sprang och hämtade en säng medans barnmorskan försökte få upp mamma ur badet, vilket var omöjligt. Tillslut så fick jag lyfta upp mamma ur badkaret. Vi kan tillägga att din mamma vägde c:a 100 kilo vid detta tillfälle. Mama la sig på sängen och dom rullade in henne på rummet igen.
Nu började själva förlossningen. Nu kunde barnmorskan se ditt lilla huvud. Hon frågade mig om jag ville titta men det ville jag inte. Barnmorskan fäste en elektrod i huvudet på dig för att kunna se din puls. Nu började mamma att krysta första gången. När kryst värken var över så kunde man se toppen på dina öron. Mamma fick kryst värk nummer 2, och då skrek barnmorskan att mamma inte fick krysta mer, för just då var du ute till halsen. Om det går för fort att få ut bebisar så kan mammorna spricka. Barnmorskan tryckte emot på ditt huvud allt vad hon orkade, medans mamma tog i allt vad hon orkade för att få ut dig. När mamma fick 3:e kryst värken så sa barnmorskan till mamma att hon lika gärna kunde ta i allt vad hon orkade så att du kom ut. Detta gjorde mamma och med ett sliskigt ljud så kom du ut till våran värld. Jag började att gråta när jag fick se dig. Kan inte förklara känslan av att se dig födas. Barnmorskan frågade om jag ville klippa av navelsträngen, och det ville jag ju. Det var den mest bisarra känslan jag har varit med om. Jag kan inte förklara vad det kändes att klippa i. När detta var gjort så hostade du lite granna, så du fick smeknamnet "stånke pär" av en sköterska som var i rummet. Dom stoppade ner en liten slang i halsen på dig för att suga bort fostervattnet som du hade svalt. Efter detta så lämnade dom mamma och mig ensamma i rummet.
Ja Alex, vi älskar dig så otroligt mycket
Kommentarer
Trackback
