Kroppen är vårt tempel. Det är den som bär oss genom livet och den blir granskad, bedömd och förhoppningsvis penetrerad någon gång då och då. Det kan vara svårt att veta hur andra uppfattar din kropp, du kan ha en självbild som inte alls överensstämmer med verkligheten.

Ett tips för att få en sann vild av sin kropp är att ställa sig helt naken framför en väninna. Stå tyst och acceptera hennes bedömning. Lita på att en god väninna säger sanningen.

Som alla vet var jag och Ida på Arken Spa i fredags för en heldag i lyx med våra lyxförpackningar till kroppar! Vi hade Spa i flera timmar, en gudomlig lunch och helkroppsmassage.

Ändå var vi lite nyfikna på det här med våra tempel. Vi ville helt enkelt få höra sanningen. Därför gjorde vi denna övning.
Stå så där stilla och bli granskade. Ja, det kanske såg lite konstigt ut där vi stod i omklädningsrummen, men OJ, vad vi lärde oss mycket at denna övning.

Jag lärde mig t.ex. att jag inte alls kommit i form efter graviditeten och att min ryggrad är så sned att omgivningen lätt blir yr av att titta på den.
Eftersom att vi hade så svårt att komma överens om vem som hade den bästa kroppen, valde vi att besöka en naprapat för att få ett professionellt utlåtande. Vi bokade därför in oss hos naprapaten på Arken Spa. Vi blev tilldelade den erfarne naprapaten… Eh, låt oss kalla han Mr, Naprapat för att inte undanröja hans identitet.

Inne i behandlingsrummet såg vi oss omkring. Härliga tapeter, levande ljus, förtrollande musik och annat som gav oss lugn och tankfullhet.
Väggarna var fyllda med diplom som Mr naprapat tilldelats genom åren.
Funderingarna gick hit och dit.
En bild på en mycket sned rygg syns på ena väggen, ”Jaha, du har redan varit här en gång” sa Ida och sprack upp i ett uppriktigt leende…
Så öppnades dörren.

Framför oss stod Mr naprapat, livscoachen, och hälsogurun. Han var brunbränd och utvilad efter en veckas semester i Turkiet.
Ida gav ifrån sig ett kvidande ljud: på vänstra ringfingret lös nämligen en vit rand, vilket bara kunde betyda en sak, Mr naprapat var sedan en kort tid tillbaka en ensam sökande man i sina bästa år.

”Välkomna!” Han sträckte fram handen och jag skyndade mig att ta ett fast grepp. Handslaget var bestämt men ändå så ömt, omhändertagande på något sätt. Under hälsningscermonin såg han oss rakt i ögonen med lugn och en vacker klar blick! Jag tyckte mig ana en smaragdgrön nyans, lekfullt blandat med indigo. Ida hävdar bestämt än idag att färgen helt klart var himmelsblå. Vi kunde iaf enas om att näsan var rak och majestätiskt och tronade i ett maskulint och väderbitet ansikte.

Skall vi sätta igång sa han och log stressat, men absolut kärleksfullt emot oss med sin elfenbensvita tandrad som trädde fram. Ida la märke till hans ljusrosa tandkött som tyder p ett sunt leverne.
Ida log hjärtligt tillbaka men ångrade sig snabbt då hon plötsligt mindes sitt eget, ständigt blödande tandkött.

Mr Naprapat la försiktigt ut ett vackert lakan på den läderbeklädda massagebänken och vi fick se han i profil. Käkpartiet var kraftigt och välutvecklat och satt som gjutet på den ådriga tjurnacken.
Jag gjorde en snabb beräkning av axelbredden: ca80 cm från vingspets till vingspets men Ida hävdar än i dag att det definitivt var 90 cm.

När han sen vände sig emot oss såg vi bringan. Som ett landskap bredde den sig ut framför oss. Et stenhårt landskap där vi bägge ville vandra!
Midjan förberedde oss för det kommande höftpartiet som utstrålade viljestyrka, glädje, och målmedvetenhet, som vore nått som guden Apollo skapat…
Dom vita bomullsbyxorna gjorde ett tappert försök att dölja den uppkäftiga utbuktningen i mittpartiet. Musklerna på de svulstiga låren ville inte sluta spela för oss.
En melodi med tydliga basgångar som kommer att vibrera för oss i all framtid. Fötterna var stora. Väldigt stora… Ja och ni vet ju alla vad som sägs om stora fötter?

”Jaha, då så. Ni ville alltså undersöka era kroppar, om jag förstått det hela rätt? Skall vi börja med dig då Blondie?”
Jag hoppade snabbt upp på britsen och gjorde mig redo att undersökas. Ida tog självklart tillfället i akt att fråga naprapaten om det verkligen är fysiologiskt möjligt att ha så små bröst som jag hade. Hon tolkade ju självklart hans tystnad som ett nej.

Mr naprapat jobbade sig vant och koncentrerat kota för kota igenom min ryggrad.
”Det ser fint ut det här. Det enda jag kan se är en minimal förskjutning av L5 och S1. Känner du något i ländryggen?”
Jag hajade till! Var detta en invit?
Ida gör sig påmind genom att luta sig fram i hans synfält och le lite gulligt, men ångrar sig genast då hon återinge minns sitt blödande tandkött. En lång tystnad följer. Det enda man hör är Idas otåliga andning.

”Du kan ta och hoppa ner nu så är det Idas tur” sa Mr Naprapat och började flacka med blicken. Det fanns något vackert och sårbart i blicken.

”Jag är skadad” sa Ida och började nynna på Mauro Scoccos passande låt ”Så ta det varsamt, ta det försiktigt för det är mitt hjärta du håller i din hand…” även lite wailande toner…

Mr Naprapat tittade på oss och sa med bestämd röst: ”Detta är en professionell mottagning, jag kan inte arbeta under dessa omständigheter!”

Jag och Ida bytte snabbt menande blickar med varandra och sa i kör: ”Det är helt ok, vi kan arbeta hos dig nästa gång om det underlättar?”
Mr Naprapat stönade till och sprang hastigt ut ur rummet, förmodligen för att hämta sin privata almanacka och snabbt bestämma ett nytt datum. Minuterna började avlösa varandra och vi började frysa. Vi tog på oss kläderna och kramade om varandra. ”Det var länge sen jag var så här lycklig” sa Ida med tårfyllda ögon.

Plötsligt flyger dörren upp och Mr naprapat rusar in i rummet tillsammans med två securitasvakter och pekar på oss ”Kan ni visa de här två damerna ut?”
Marken rämnar under oss och hela vår världsbild faller samman. Vadå damer? Vad är det som händer? Backar han nu? Har känslorna blivit för starka? Besvikelsen är total. I chocktillstånd slår vi oss ner i trappan utanför Spat.
”sitt en stund och lugna ner er och var vänliga och gå härifrån sen, okej?”
Den blonda securitasvakten ger Ida en klapp på axeln innan de ger sig iväg.
Trots vårt inre kaos hinner vi konstatera att vaktens hår går i nyanserna vete, råg, och guld och hans ryggtavla är massiv, lekfull och hänförande…

Vi kom alltså inte längre med vem som hade den bästa kroppen.
Kan ju inte vara lätt att behöva välja mellan våra gudomliga tempel till kroppar, endast för att tillbedja…

Slutsats:
Lita aldrig på naprapater!!! Först berör de din längtande kropp, eggar upp dig och får dig att tro att du är unik! Allt detta för att sedan dra bort mattan under dina fötter…