Detta var den bästa i hela serien tyckte jag=)



När en kvinnlig åklagare som driver ett mål mot ett av landets farligaste MC-gäng utsätts för ett sprängattentat, växer mediakarusellen och polisen anklagas nu mer kritiskt än någonsin för att inte rå på den organiserade brottsligheten. Men polisen är mer aktiv än vad media kan ana. Polisledningen ger order till den enhet som har som sin enda uppgift att arbeta mot den tyngsta organiserade brottsligheten Gruppen för Särskilda Insatser att sätta in alla tillbuds stående medel. Informationen hämtad från discshop.se! Leverans nästa dag om du beställer före 16.00. Men mardrömmen är ett faktum när det kommer fram att attentatet har sitt ursprung i just de metoder som polisledningen sanktionerat, och fler attentat är på gång...

Johan Falk - De Fredlösa är den dramatiska och intensivt spännande finalen i serien om Johan Falk, hans kollegor på GSI och deras infiltratörer i Göteborgs undre värld. "Fredlös" är ett gammalt juridiskt begrepp som innebär att en medborgare inte längre har statens och myndigheternas beskydd.

Igår skulle jag och Bejbi se denna filmen...
Började bra...
La oss i tid för en gångs skull, typ 21.00 kröp ner under täcket...
Andreas tog plats på min axel och höll om mig och vi satte på filmen =)
Efter att NÄSTAN dom inledande texterna var över sov ANdreas som ett litet barn =)
Men men, filmen var bra, dock inte den bästa Johan Falk, fast jag myste mest där han låg och dregglade på min axel =)
Andreas alltså...

Göteborgspolisens grupp för särskilda insatser, GSI, har fått order att identifiera och gripa de som ligger bakom den allt växande importen av unga kvinnor från öst som prostituerar sig på Göteborgs gator. Johan Falk rekryterar Hanna, en ung polsk tjej som jobbar i baren på tysklandsfärjan, för att infiltrera toppskiktet hos de som ligger bakom verksamheten. Men Hanna går längre i sin uppgift än vad någon hade räknat med, och situationen dras till sin spets när Johan och hans kollegor hamnar längre in i den moraliska gråzonen än någonsin tidigare... 
 
Johan Falk - Operation Näktergal är en realistisk, stenhård och intensivt spännande thriller som följer både polisens elitstyrka GSI och de tyngsta kriminella i Göteborg. Filmen är den femte av sex i den nya serien om Johan Falk. De arbetsmetoder som GSI använder sig av i serien är autentiska och tillhör vardagen för verklighetens grupper för särskila insatser.

 

Helt OK film, dock lite seg och känns lite som en film att se på TV3 en regning onsdagskväll i brist på annat.
Men för all del är filmen helt OK att se =)



Thriller från 2009 med Denzel Washington, John Travolta, Luis Guzmán, James Gandolfini, John Turturro, Gbenga Akinnagbe, Jason Butler Harner, Victor Gojcaj m fl..

Om ett gäng tungt beväpnade gangsters ledda av den kallhamrade Ryder som kapar ett tunnelbanetåg med passagerare och begär en skyhög lösensumma. Veteranen Walter Garber, är trafikledaren som förhandlar med kaparna och får de inte sin vilja igenom, kommer de att börja döda en efter en i gisslan. Allt är planerat in i minsta detalj, men frågan är hur kaparna ska kunna ta sig levande därifrån, fångade i en tunnel, omringade av poliser.

4an i serien.

Ett kärt återseende

Peter Andersson var med när det började, som Leo Gaut satte han skräck i vittnen som såg honom begå ett rånmord i "Noll tolerans" för 10 år sedan. Nu är Leo tillbaka och hjälper till att göra filmen som bär hans namn till det hittills starkaste avsnittet i den nya serien.

Jag står på papperet som riktigt förtjust i "Noll tolerans", en bra svensk polisfilm med ett fungerande hollywoodesquet driv. Även om det i viss mån har stämt även på uppföljarna, är första filmen den som står sig bäst, är bäst, bland annat på grund av en respekt för realism som lossnade lite i uppföljarna, och på grund av en riktigt bra skurk i Leo Gaut, så givetvis såg jag fram emot att få återse honom. Leo har varit ute ur fängelset i två år och lever ett laglydigt liv som krögare när hans vägar återigen korsas med Johan Falk, i en handling som involverar gangstrars utpressning av krögare och Leo Gauts försök att inte dras in i den kriminalitet han lyckats lämna. 

Fast det är inte bara Peter Anderssons insats som stärker, överlag är det flera pågående karaktärshistorier som förs framåt, som där vi får vår belöning för att vi har hängt med (precis som skall vara i en TV-serie). Interna stridigheter mellan GSI och övriga poliser som tidigare bara bubblat har nu börjat koka upp mer ordentligt. Johan Falk fortsätter kämpa mot sina känslor, privat och på jobbet, och när han i en konversation med Leo ger han uttryck för sin svartvita syn på världen är det som om han försöker hålla fast vid en förfluten tid då han var mer säker på allt. Det känns som om vi är på god väg mot en såväl bildlig som bokstavligt explosiv avslutning i sista filmen.

Det ska sägas, att just det här avsnittets slutliga upplösningen är på gränsen till acceptabel, den går inte riktigt åt något av de håll jag hade önskat. Fast någonstans gillar jag det ändå, kanske för att det fungerar för vad det är. Känslomässigt mer effektivt än berättarmässigt. Ungefär så.

Jag noterar också att det i de två senaste avsnitten, "National Target" och den här, har varit allt större fokus på familj. Räknar man även både blodsband och kamratskap i det här, antar jag det kan ses som ett genomgående tema i serien. Jag vet inte hur medvetet det här är men det ska bli intressant att se om och hur det spelar in i de avslutande delarna.

Med Leos återkomst blir det extra tydligt vilket bra grepp Anders Nilsson, den här gången med stabilt stöd av manusförfattare Fredrik T. Olsson och regissör Richard Holm, har om karaktärerna, deras relationer, och vilken känsla han har för deras historia. Det är trevligt att se och något som tenderar saknas i svenska filmserier av det här slaget. Kanske är det därför jag gillar "Johan Falk", kanske är det därför den fungerar bättre, för de flesta andra bryr sig inte om sina karaktärer ens nära nog lika mycket som Anders Nilsson bryr sig om Johan och hans vänner.

Som vanligt en bra film i serien = )


Johan Falk och hans kollegor på Göteborgspolisens elitstyrka GSI är mitt inne i ett tillslag av estniskt amfetamin när de plötsligt inser att de har med en rysk maffialedare att göra. Johans infiltratör sänder ut budskapet att han vill göra affärer med någon som kan leverera stora mängder rent amfetamin. Och plötsligt är de involverade med Europas farligaste maffia, bestående av f.d. KGB-officerare.

En mardröm i högt tempo

Och som vanligt fortsätter vi där förra filmen slutade, med ett högt tempo. Det är amfetamin, det är estnisk maffia, det är förbaskat underhållande och, när allt kommer kring, riktigt dramatiskt.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) hamnar mitt i handeln med nyss nämnda drog, då han får i uppdrag att driva fram en affär för att GSI ska kunna haffa en mytomspunnen maffialedare. Att arbeta med maffian är sällan enkelt (har jag hört) och Wagner hamnar snart en vaken mardröm, och det ger i sin tur Kinnaman tillfälle att skina som aldrig förr.

Det är inte första gången jag blir förundrad över hur långt Anders Nilsson emellanåt tar historierna och karaktärerna. De går längre, gör värre, beter sig mer tvivelaktigt än vad åtminstone jag är van vid i svensk film. Speciellt den här typen av direkt-till-videodeckare. Då pratar jag inte om närbilder på uppskurna offer i ännu ett dubbelmord med mystiska kopplingar som ingen annan än filmseriens titelkaraktär har näsa nog att lukta till sig, utan handlingar inkluderat men inte begränsat till våld som känns mer realistiskt än sensationellt, som faktiskt får mig att reagera.

Jag gillar karaktären Frank Wagner väldigt mycket; en rätt vanlig kille som hamnat i en knivig situation som han inte tillåts ta sig ur. Problemet, för mig som tittare, är att för att vara en vanlig kille känns Frank ovanligt kompetent ibland. Han hanterar krissituationer väldigt kallt och är mycket bättre på att slåss än man kunnat vänta sig, båda de här sakerna på ett sätt som snarare varit en utbildad polis förunnat. Å andra sidan blir det här inte mycket mer än en marginell invändning, för Joel Kinnaman är tillräckligt bra för att göra det trovärdigt, han är sympatiskt och viktigast av allt i sammanhanget måste vara att det blir bra underhållning. Det blir det.

På tal om titelkaraktärer, fortsätter jag följa Johan Falk med skarpt intresse. Han verkar må allt sämre, en vilsen man förutom i själva jakten på buset. Jag blir påmind om Peter Habers Martin Beck, hur man inför första filmen i den serien intervjuade Haber som motiverade Becks beslut att ständigt bära pistol (något han i böckerna gjorde sällan och med stor motvilja) med att det är en ny och hårdare värld därute. På ett sätt känns det som om Falk hamnat i en liknande situation, en erfaren snut med sin syn på saken och sina metoder, som nu hamnat i en hårdare värld och måste hantera det.

Skillnaden är, att i "Johan Falk" görs det på ett klokare vis. Här räcker det inte med att plocka upp en pistol, här får vi se Johans utveckling och försök till bearbetning, här får vi se hur han försöker hålla fast vid sin gamla svartvita ståndpunkt men att gråskalan ändå tar över allt mer, både i arbetslivet och privat.

Den sämsta film jag någonsin sett...



Otroligt humorlös och meningslös

Komediäventyret "Land of the Lost" är en otrolig produktion. Otroligt meningslös, otroligt humorlös och det är verkligen otroligt att den gått upp på biograferna utan att någon sagt stopp.

Det allra största problemet är att "Land of the Lost" inte har en aning om vilken typ av film den vill vara. Till er som ser fram emot en ny Will Ferrell-komedi kan jag genast tala om att det här inte är en sådan. Mer förvirrande blir det eftersom Will Ferrell själv ibland tror att han spelar i en Will Ferrell-komedi. Då och då dyker den upp, den där humorn man så väl känner igen. Som egenhändigt komponerade svordomar eller eleganta små balettsteg med en blottad - mindre elegant behårad - bringa. Men det hjälper inte. Hur många lustigheter han än skulle lyckas få till (och de är inte många) är det ingen ny "Anchorman" eller "Blades of Glory" vi tittar på.

I grunden bygger filmen på en tv-serie med samma namn från 1974. Men medan 70-talets "Land of the Lost" var en kitschig dramaserie för barn har 2000-talets version valt att blanda det naiva med alldeles för många humorlösa skämt, som antingen anspelar på sex, vilket inte är roligt för barn, eller på äckel som urin, blod och dinosauriebajs, vilket inte är roligt för någon med humor.

Okej, så om vi bortser från humorn, vad har vi då? Handlingen går ut på att forskaren Dr Rick Marshall (Ferrell) försöker övertyga folk om att det finns parallella universum, men han blir utskrattad. Tillsammans med en forskarstudent (Anna Friel) hittar han till slut denna tidlösa parallellvärld, men blir fast och måste kämpa för att ta sig tillbaka. Kampen sker framför allt mot en arg T-rex vilket till slut känns aningen uttjatat.

Med sig har de Will (Danny McBride) och apmänniskan Cha-Ka, vars bidrag till filmen mest består av att ta Friel på brösten. I det Dalí-liknande ökenlandskapet som utgör den förlorade världen blir de, förutom jagade av dinosaurier, höga på någon slags urtidsdryck vilket leder till en knasig homoerotisk scen som man inte heller blir klok på. Lika udda är de popkulturella inslagen som helt plötsligt förvandlar filmen till en musikvideo. Och så där håller det på.

Ska jag vara snäll kan jag erkänna att det går att fnissa till ett par gånger om man anstränger sig. Slutscenen med Matt Lauer kan faktiskt nästan kallas rolig. Men det räcker inte på långa vägar för att väga upp för filmens övriga brister. Som biobesökare skulle jag kräva ganska många kiknar-så-jag-tappar-andan-skratt för att bortse från alla punkter där "Land of the Lost" gått bort sig. 

Polisman Danny Fisher upptäcker att hans flickvän har blivit kidnappad av en fd. fånge som Fisher satt bakom lås och bom.
För att rädda sin flickvän måste han klara av 12 utmaningar och lyckas han, släpps flickvännen.


Tyckte filmen var jättebra!!!

Lucy Hill är en ambitiös karriärskvinna som bor i Miami.
Hon älskar sina skor, hon älskar sina bilar och hon älskar att klättra på karriärstegen.
När hon blir erbjuden ett tillfälligt projekt - mitt ute i ingenstans - för att omstrukturera en fabrik, hoppar hon på eftersom hon förstår att en befordran ligger nära...

Det blev en hel del goa skratt, mest eftersom att Andreas sa att det var jag personifierad...
Förstår inte alls vad han menar...

Det har gått över 20 år sedan utomjordingar anlände till jorden. Mänskligheten förberedde sig då på ett fientligt möte med överlägsen teknologi. Men ingenting skedde. Istället blev utomjordingarna kvar som flyktingar på jorden. Varelserna placerades i provisoriska hem i Sydafrikas District 9, allt medan jordens nationer debatterade deras fortsatta öde.

Men nu har människornas tålamodför situationen med utomjordingarna tagit slut. Ansvaret för utomjordingarna har därför kontrakterats MNU (Mulit-National United), ett privat företag utan intresse i utomjordingarnas välfärd. MNU kommer att göra enorma vinster om de kan få utomjordingarnas vapen att fungera. Men än så länge har alla sådana försök misslyckats då aktivering av dessa vapen kräver utomjordisk DNA.

Spänningarna mellan människor och utomjordingar kulminerar när MNU-tjänstemän inleder omlokaliseringen av alla icke-mänskliga individer från District 9 till ett nytt läger. En av MNUs fältarbetare, Wikus van der Merwe, utlöser ett utomjordiskt virus som börjar förändra hans DNA. Wikus blir snabbt den mest jagade mannen i världen, tillika den mest värdefulle, eftersom han bär på nyckeln som kan avslöja hemligheterna om utomjordingarnas teknologier. Utstött och utan vänner finns till slut bara en plats för honom att hålla sig gömd: i District 9.


Jag tycker INTE filmen var bra...
Alla säger den är såååå bra...
Jag undrar i min ensamhet...
Vardå???
När den tog slut då eller???

Johan Falk är ute på ett rutinuppdrag med Göteborgspolisens specialenhet GSI. Tanken är att man med hjälp av en norsk undercoverpolis och en civil infiltratör i ett av Göteborgs tyngsta kriminella gäng, skall köpa loss sex stycken automatkarbiner och på så sätt få bort dem från gatan. Men plötsligt förändras allt när en ny okänd spelare blandar sig i leken och omedelbart vill ha loss inte bara dessa vapen utan ännu fler, inklusive pansarbrytande granater.

Annars kan man väl i stort sett säga att den är en fortsättning från förra filmen som inte behöver närmre förklaring=)

Vi hoppades på en svensk Dirty Harry men fick blott ”Snabba cash” extra light. Hoppet om en riktigt tuff svensk polisserie som omväxling, är officiellt ute. Men varför? Det kunde ju bli så bra.

Från högoktanig biljakt längs Avenyn i "Noll tolerans", via ett explosivt halsband i uppföljaren "Livvakterna" till högaktuell terroristaction i "Den tredje vågen" visade Anders Nilsson biopubliken något helt nytt i den svenska polisgenren.

Därför blir det hela ännu svårare att förstå. Hur kommer det sig egentligen att Johan Falk nu vandrar samma stig som alltför många av hans kollegor, och blir ännu ett massproducerat snutdrama i dvd-hyllornas dammigaste hörn? Pengar är troligen svaret, och kvalitén får som bekant lida. Överraskande - kanske inte, men sorgligt är det.

Hur som haver, vare sig vi vill det eller inte: "Gruppen för särskilda insatser" är först ut av sex nya filmer med supersnuten Johan Falk, och får därmed också äran att gå upp på bioduken. Vad Falk gjort sedan sitt senaste äventyr är mindre intressant, men historien börjar när han precis fått en ny tjänst i ovan nämnda grupp. Ett gäng snutar med specialkompetens som tar över när polisen står handfallna, och som gillar att coolt förkorta sig G.S.I.

So far, so good.

Första uppdraget tar Falk rakt in i Göteborgs skumpatrask, som gruppen kartlagt ett tag. Ett antal våldsamma värdetransportrån förbryllar polisen, ledningen skriker efter resultat och det snarast. Det gäller att ta på hårdhandskarna, hitta någon som snackar, och skaka fram ledtrådar.

Här blir det lite färre bårhusbesök, lite mindre trötta alkiskvällar eller avkopplande familjeliv som andra svenska deckare gett sig fan på att tråka ut oss med. Att hänga med Johan Falk är att vara i spaningscentrum i stort sett nonstop. Synd bara att poliser i Sverige ska ha ett så förbannat långtråkigt arbete. Och att ingen tänkte på att bara plocka ut godbitarna.

Det börjar med ett ruskigt utdraget handskakande och ryggdunkningar från en massa gamla kollegor, som jag antar att vi borde känna igen från tidigare filmer. "Tjena, fan." "Fan, är du här igen, fan?" "Jo, fan." "Det var längesen, din gamle fan." Så låter det, och jag skojar inte - i ungefär en halvtimme.

Sen en lång period av prat, och det blir väldigt mycket prat. Sedan spaningsuppdrag, och det blir väldigt sega spaningsuppdrag. Hollywoodskadad som man är har jag ingen förståelse för hur tempot kan bli så långsamt. Om jag någon gång hoppades på lite action/spänning/verklighetsflykt i en svensk polisfilm, så var det nu i Anders Nilssons regi.

Men. Det vore ingen trea i betyg om det inte fanns något positivt att nämna. I det här fallet heter han Joel Kinnaman. Vid en första anblick ser hans karaktär ut som vilken vanlig filmbuse som helst, med bakåtslick och skjutglada fingrar. Men så snart vi lär känna hans dubbelliv blir det betydligt mer intressant. Ska inte avslöja för mycket, men den stora birollens liv och dilemman är vad som gör "Johan Falk: Gruppen för särskilda insatser" faktiskt sevärd. Vi kan bara hoppas att Kinnaman hänger kvar och lyfter även de följande filmerna.

Såg jag idag när jag är hemma för VAB.
Den var faktiskt riktigt bra!



En rysk konsertcellist utsätts för ett bombdåd efter ett uppträdande i Ystad. Kvinnan visar sig vara ett kronvittne i ett mordåtal mot en medlem av den ryska maffian, nämligen sonen till dess ledare, den länge internationellt efterlyste Leb Munchin. Wallander och hans kollegor befinner sig med ens mitt uppe i ett krig mot en mäktig internationell motståndare vars metoder är skoningslösa. Men Wallander anar att Leb Munchins motiv inte handlar om pengar och krass vinning, utan om något mycket djupare. Till slut står Wallander öga mot öga mot en åldrad brottsling som är redo att utkämpa sin sista strid med alla medel han förfogar över…

Föreställ dig att du träffar den enda rätta.
Du blir blixtförälskad och det känns som om du svävar fram på små rosa fluffiga moln. 
Du är så uppslukad av kärlek att du inte märker att ditt hjärtas utvalda är spritt språngande galen .


Under hela filmen tänkte jag mer att det var en film som varken var bra eller dålig, men jag ville se klart den, mest för att ha sett den...
Vad jag inte räknat med var att jag bölade som en gris i slutet när säcken knöts ihop!
Tja.... Vad skall jag säga...
Jag har just bölat till min första film....
Säger bara en sak...

...breven...

Du måste bygga en bro till den du älskar....
Se den...

Helt Ok slötittarfilm, dock en hel del hora-fitta-kuk ord som alla kanske inte uppskattar en 10-åring säger i var och varannan mening filmen igenom, men jag erkänner, jag fick den del skratt=)




Två försäljare, Danny och Wheeler, kraschar höga på sin egen energidryck företagets bil.
De ställs inför rätta och domaren låter dom välja mellan att skaka galler eller göra 150 timmars samhällstjänst på ett stödcenter för ungdomar.
Efter bara en dag med ungdomarna ter sig fängelset som rena drömtillvaron.

När centrets föreståndare ger dom ett ultimatum tvingas Danny och Wheeler att använda sig av sin något omogna visdom för att klara de utmaningar som väntar.
Världens sämsta förebilder kommer att visa att det ibland krävs ett rikspucko för att uppfostra ett barn.

Jag tycker den ar lite seg i början men sen jävlar...

Imponerande var ordet

Filmatiseringen av Stieg Larssons litterära supersuccé överraskar genom att vara riktigt bra. Det här är klasser bättre än de många dussinproduktioner av svenska deckare som vi är vana att se.

Det är alltid svårt med nordiska storproduktioner, allt för ofta har vi sett lovande projekt med väl tilltagna budgetar haverera på grund av för stora ambitioner och förhållandevis lite talang. Men den här gången är det annorlunda. "Män som hatar kvinnor" är undantaget som bekräftar regeln. Det här är bra på riktigt.

Vi får stifta bekantskap med den rättrådige journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) och hans försök att nysta upp det 40 år gamla försvinnandet av den då 16-åriga Harriet Vanger, en mörk hemlighet i affärsfamiljen Vangers märkliga historia. Snart dras den egensinniga hackern Lisbet Salander (Noomi Rapace) in i undersökningen och tillsammans upptäcker de något som är mycket större än vad de först trodde.

Med tanke på att Stieg Larssons Millennium-trilogi sålt i dryga tre miljoner exemplar i Sverige (och sanslösa 9 miljoner i hela världen) är det rimligt att anta att de flesta redan har koll på berättelsen. Och har man läst boken behöver man knappast vara orolig för filmen följer Larssons original slaviskt, om än med en hel del bortkapat av naturliga skäl. Hit hör till exempel Mikael Blomkvists ständiga kopulerande med kvinnliga karaktärer som i filmformatet är bortrationaliserat till förmån för en mer klassisk, om än annorlunda, kärlekshistoria.

Danske regissörren Niels Arden Oplev har tidigare bland annat regisserat den framgångsrika tv-deckaren ”Mordkommissionen” och det märks att han kan sitt hantverk. Det är nämligen spännande från i stort sett första stund, och detta trots att jag läst boken och redan vet hur det hela ska sluta. Som i boken spelar en rad gamla svartvita fotografier en viktig roll i handlingen och Oplev har lagt mycket krut på att visualisera fotografier och arkivletande på ett medryckande sätt. Det funkar alldeles utmärkt och överhuvudtaget är det en välproducerad om än konventionellt fotad film. Stundtals är det riktigt obehagligt, det här är definitivt ingen mysdeckare. Värst är en plågsam och utdragen våldtäktsscen men det frossas även i närbilder på lemlästade kvinnokroppar på ett magstarkt sätt.

Filmens kanske största börda vilar på Noomi Rapaces axlar, hon som gett sig på att gjuta liv i emohackern Lisbet Salander. Det är ingen lätt uppgift och Rapace är lysande. Hon är utan tvekan filmens hjärta och själ. Michael Nyqvist är även han bra som Mikael Blomkvist, om än på ett betydligt mindre spektakulärt vis. Det är på många sätt en ganska färglös karaktär men Nyqvist injicerar en behövlig dos subtil humor och otålighet vilket fungerar alldeles utmärkt.

Sällan har så många namnkunniga svenska skådespelare samlats i en och samma film, rolllistan är minst sagt imponerande. Faktum är att det är så många kända ansikten att det känns lite underligt när en del bara är med i någon scen för att sedan aldrig mer återses. Och här ligger mitt största problem med filmen. Det är på tok för många karaktärer som ska introduceras vilket resulterar i att de flesta slarvas bort och blir endimensionella karikatyrer. Tydligen ska "Män som hatar kvinnor" även sändas som en tudelad tv-film och man får anta att många luckor kommer att fyllas igen där.

Visst finns det en del annat att gnälla på, men det mesta går att härröra till den litterära förlagan och kan knappast sägas vara Oplevs fel. På det stora taget är "Män som hatar kvinnor" en uppfriskande kompetent och spännande thriller. Det var faktiskt länge sedan en svensk storfilm infriade förväntningarna på samma sätt. Imponerande var ordet.